GetEducated

Bakgrunden

För cirka 2 000 år sedan började judar bosätta sig i södra Europa. På den tiden kunde de leva ganska tryggt där. Men när korstågen startade år 1096 blev situationen farlig för judarna i Tyskland och övriga Centraleuropa. De tvingades in i avskilda judekvarter, getton. Fientlighet bland den övriga befolkningen ledde ofta till våldsutbrott. Tvångsomvändning, plundring, utdrivning och även massakrer blev vanliga företeelser. När den omfattande pestepidemin "digerdöden" härjade 1348–1351 skyllde den folkliga vidskepelsen på judarna och förföljelserna tilltog. Många tyska judar flydde österut och bildade nya stora församlingar i de områden som i dag är Polen, Lettland, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Sovjetunionen. Det tog flera hundra år innan judarnas förhållanden i Tyskland förbättrades. I början av 1800-talet tilläts de lämna gettona och omkring 1870 blev de fullvärdiga medborgare.

Utstötta

Bortsett från sin religion kände judarna sig som en del av den tyska nationen. Många av dem klättrade snabbt upp på samhällsstegen och hade framstående positioner inom handel, industri, ämbetsverk, läroanstalter och inom olika konstarter. Ändå fanns det många tyskar som aldrig helt accepterade dem som sina landsmän, på grund av deras religion och egna kulturella traditioner.

I Tyskland och övriga Europa fanns en gammal fientlighet mot judar. De bemöttes sedan gammalt med ovilja av religiösa, ekonomiska och politiska skäl. Ju mer judarna strävade efter att bli accepterade desto starkare växte sig fördomarna mot dem. De var utmärkta syndabockar för landsplågor som krig, fattigdom, arbetslöshet och korruption (maktmissbruk genom användandet av mutor). Trots den jämlikhet som säkrats dem i lag, uteslöts judar från betydande poster i samhället såsom domarämbeten, professurer, regeringsämbeten och befattningar inom krigsmakten.

Rasism

I mitten av 1800-talet fann judehatet nya, så kallade vetenskapliga, former. Tidigare spelade motsättningen mellan judendom och kristendom stor roll. Den nya så kallade vetenskapliga teorin gick ut på att judarna var en ras, som till sin natur var underlägsen och ond. De var främlingar i de nationer som hyste dem. Rasisterna hävdade att judarna måste uteslutas från samhället, för inget annat kunde göras mot deras fördärvliga inflytande. Till en början var det mest extremister och svagare grupper ur medelklassen som anslöt sig till denna rasistiska antisemitism.

Men en lämplig syndabock krävdes i Tyskland efter det förödmjukande nederlaget i första världskriget, som följdes av en kommunistisk revolution och ekonomisk depression. Fanatiker började öppet kräva att judarna skulle bort från det tyska samhället. Den nytillsatta demokratiska regimen utestängde inte längre judar från regeringsposter, och i och med förekomsten av judar i maktställning ökade hatet från antisemiter ytterligare.

Nazism

När Adolf Hitler tog ledningen för den nationalsocialistiska (nazistiska) rörelsen var hans huvudtema antisemitism. Det var judarna och kommunisterna som förrått Tyskland under freden i Versailles 1919. Han kallade judarna för satans demoner. Hitler och hans anhängare menade att de var en sämre sorts människor (Untermenschen). Under Hitlers styre växte förföljelsen av judar till en besatthet. Människorna avskärmades från samhällets verkliga problem. All moral krossades. Allt förstånd försvann. Resultatet blev ett ohyggligt massmördande av aldrig tidigare skådad omfattning.

Händelseförloppet

Depressionen grogrund för nazismen

åren 1929–l933 var världen förlamad av den omfattande ekonomiska depressionen (försämring av penningvärdet och massarbetslöshet). Den innebar en god jordmån för nazismen. Från att ha varit ett obetydligt politiskt parti blev den nazistiska rörelsen nu Tysklands dominerande politiska parti. Tidigt 1933 tog Hitler över makten med målsättningen att förvandla den tyska demokratin till en diktatur.

Från denna stund var den rasistiska antisemitismen grund för regeringens officiella politik. Nazisternas första drag mot judarna var en ekonomisk bojkott (man köpte inte judiska varor och tjänster). Den varade dock endast en dag, vilket främst berodde på hotet om en motbojkott från judar i omvärlden. Under de närmaste två åren avsattes de flesta judiska statstjänstemännen, lärarna och yrkesmännen i Tyskland. Anställda inom handel och industri tilläts ännu att arbeta, men judarna ansattes allt hårdare för varje månad som gick.

Nürnberglagarna

1935 tillkom de beryktade Nürnberglagarna. De innebar att judarna blev behandlade som andra klassens medborgare. Tre år senare började tyskarnas erövring av Europa genom annekteringen (politiskt maktövertagande under våldshot) av Österrike. öppet våld mot judarna blev en vanlig syn.

Kristallnatten

I november 1938 iscensattes en omsorgsfullt planerad terroraktion mot judar, som var menad att verka naturligt uppkommen. Aktionen, som blivit känd under namnet "Kristallnatten" – efter alla fönster som krossades – innebar bland annat att judar mördades, judisk egendom stals, åtskilliga synagogor stacks i brand och att cirka 30 000 judar fördes till koncentrationsläger. Samtidigt beslagtog staten judiska företag och egendomar under olika förevändningar. I januari 1939 hade judarna helt utestängts från det ekonomiska livet.

Adolf Hitler

Adolf Hitler föddes i Österrike 1889. Han var ordförande för det tyska nationalsocialistiska – nazistiska – arbetarpartiet från 1920. 1933 blev han Tysklands rikskansler (statschef). Den 30 april 1945 begick Hitler självmord.

Varför var Hitler antisemit?

Enligt barndomsvännen Kubizek hade Hitler redan i skolåldern anammat sin fars antisemitiska känslor. När han bodde i Wien l908 blev han mer extrem i sin antisemitism. Han beundrade antisemitiska politiker och följde intresserat vad som skrevs i rasistiska och antisemitiska tidskrifter. Hitler hävdade att han blivit övertygad antisemit när han "upptäckt" judarnas roll i vit slavhandel och i den socialdemokratiska rörelsen. Han utmålade sig själv som utvald av ödet för att leda kampen mot judarna. 1919 gick Hitler med i ett litet obetydligt parti vars främsta mål var kampen mot judarna. Året därpå var Hitler ordförande för partiet, det tyska nationalsocialistiska partiet.

Lögnerna om Judarna

Bland annat genom boken "Mein Kampf" spred Hitler sitt förtal om judarna. Han använde sig av de standardlögner som cirkulerade om judarna vid denna tidpunkt. Judarna beskrevs som en innerligt ondskefull ras, vars strävan var att med sitt orena blod förorena den rena ariska rasen, och på så sätt få kontroll över världen. Detta skulle ske genom att judarna intog nyckelpositioner i världens ekonomiska och politiska liv, där de kunde provocera fram krig, revolution och kaos. Hitler var helt besatt av judarnas "sexuella underminering" av den s.k. ariska rasen. Tanken att judarna skulle blanda sig med herrerasen, de blonda och blåögda "arierna", ledde till att nazisterna förbjöd blandäktenskap.

Den slutgiltiga lösningen av judefrågan

Man vet inte exakt när Hitler fattade beslutet att förinta Europas alla judar. Han nämner tanken i ett tal den 30 januari 1939. Vid nazistledarnas konferens i Wannsee den 20 januari 1942 yttrade chefen för den tyska säkerhetspolisen, Reinhard Heydrich, att "den slutgiltiga lösningen av judefrågan i Europa bör tillämpas på cirka 11 miljoner individer". Den 24 mars 1943 sa Hitler i ett tal att "kampen ska sluta i förintelse av det judiska folket i Europa".

Hitlers testamente

Hitler förblev besatt av antisemitismen fram till sin död. I en bunker under Berlins ruiner skrev han sitt politiska testamente. Där beordrade han det tyska folket: "Framför allt befaller jag nationens ledarskap att strikt följa raslagarna och obarmhärtigt motstå världsförgiftarna av alla nationer; 'den internationella judendomen.'"

Omvärlden var passiv

Nazisternas mål var till en början att genom förnedring och brutalitet driva judarna ut ur landet. De gavs inga möjligheter att förtjäna sitt uppehälle. Många kunde ändå inte förmå sig att resa. De var alltför fästa vid sina hemländer, där de och deras förfäder hade levt sen länge. Dessutom var de sällan välkomna till andra länder. Omvärlden insåg inte på 1930-talet den fara nazismen innebar för judarna. Man var mitt uppe i en ekonomisk kris och därför inte alls angelägen om att släppa in främlingar eftersom det skulle leda till ökade problem med arbetslösheten.