GetEducated

Sverige vid sekelskiftet – industrialism och rastanke

Trots en god industriell utveckling i Sverige kring sekelskiftet fanns ett orosmoment som diskuterades på allvar av forskare på universiteten. De menade att samtidigt som industrialismen gav näring och tillväxt åt Sverige, så kunde den också leda till ett "sönderfall" och en degenerering (försämring eller avstanning) av den svenska folkstammen.

Degenering av den svenska folkstammen

Forskarna, som främst var antropologer, biologer, samt sociologer utvecklade följande idéer: Först och främst innebar att arbetarkvarteren i städerna var trångbebodda ett moraliskt hot. Dåliga hygieniska och ekonomiska förhållanden utgjorde en grogrund för både fylleri och sexuell lössläppthet. Dessutom kunde ingen må bra psykiskt av att arbeta hårt och bo trångt i en så eländig miljö. Om man som arbetare drog på sig både psykiska och fysiska besvär till följd av detta, innebar det en fara att man fortplantade sig och att ens anlag överfördes till nästa generation. Detta innebar en långsiktig fara för den "svenska folkstammen". Kopplat till detta antagande om folkstammens negativa utveckling fanns också tanken om att människosläktet var indelat i olika "raser". Teorierna om ras var djupt sammankopplade med naturvetenskapen och i synnerhet ämnet genetik. Det fanns en stark tro på de Mendelska lagarna (regler för hur arvsmassan förs vidare till nästa generation). Detta ledde under åren 1909-1910 till bildandet av det "Svenska Sällskapet för Rashygien" samt det "Mendelska Sällskapet".

Rashygien och det rasbiologiska institutet

Under tidigt 1900-tal fanns i Sverige en stark tro på en unik och näst intill perfekt nordisk människoras. Samtidigt levde argumentet för konkurrens och överlevnad kvar från Darwins idéer om att naturen (världen) är en grym kamp för överlevnad där den starkaste och mest anpassade kommer att segra. Att det var de fattiga människorna (och minst anpassade) som förökade sig mest sågs med oro av de ledande i samhället.

Mot bakgrund av detta behövde något göras för att bevara den "ädla nordiska rasen". Åtgärden kallade man för "rashygien". Det framlades flera förslag till åtgärder från institutet. Den åtgärd som fick störst bifall och mest tragiska följder var den s.k. "steriliseringspolitiken", som innebar att man såg till att "olämpliga" eller "för samhället skadliga" människor gjordes oförmögna att avla barn. I början av 1920-talet rådde enighet i riksdagen om att ett statligt institut för rasbiologi skulle inrättas i Uppsala. Förslaget hade visserligen sina motståndare men detta mest p.g.a. den kärva ekonomiska situationen i landet. År 1922 öppnades det Statliga rasbiologiska institutet som det första i världen. Det hade sju anställda och en relativt begränsad budget.

Här följer en originaltext med institutets programförklaring:

"Rasbiologiska institutet (Statens institut för rasbiologi), upprättadt 1922, har tillkommit på statsmakternas eget initiativ och är det första i sitt slag i världen. I England och Amerika finns ett par liknande forskningsanstalter, ehuru med mera begränsadt arbetsprogram; dessa ha kommit till stånd genom enskilda donationer. Det svenska institutet, förlagdt till Uppsala, är fullt själfständigt. Institutets chef är H. Lundborg; dessutom äro anställda 1 statistiker (och souschef), 1 biträdande rasbiolog, 1 antropolog, 1 genealog samt 2 reseassistenter. Institutet har till arbetsuppgift att rasbiologiskt genomforska Sverige genom att studera olika släkters och andra befolkningsgruppers lifsbetingelser och utvecklingsmöjligheter, att klarlägga såväl det biologiska arfvets som miljöns betydelse för individer, släkter och folk, samt att utreda sjukdomars och normala mänskliga egenskapers ärftlighetsförhållanden. Endast genom dylika, på lång sikt drifna forskningar kunna de djupare liggande orsakerna till brottslighet, vanart, alkoholism, sinnessjukdom och annan undermålighet bringas i dagen och en fast teoretisk grundval läggas för en exakt rashygien och en rationell befolkningspolitik. Genom resor i olika delar af landet insamlas undan för undan ett rikhaltigt primärmaterial, som sedan vetenskapligt bearbetas med hjälp af medicinska, biologiska, statistiska, antropologiska och genealogiska arbetsmetoder. 1926 kommer institutets första större arbete om svenska folkets rasbeskaffenhet att publiceras."

Herman Lundborg

Chef för institutet var psykiatern Herman Lundborg som tidigare föreläst om svenska folkgrupper (Lundborg kallade dem raser) runtom i landet i rent upplysningssyfte. Nordens tre "huvudraser" var enligt Lundborg svenskar, finnar och lappar. Lundborg var särskilt angelägen att forska vidare kring den s.k. "rasblandningsfrågan" – det vill säga vad som händer då ett folkslag blandas genetiskt med ett annat folkslag. Hans och institutets uppgift blev därför att ta fram och sammanställa data över mätningar av hjärnskålar, kranier och ansikten hos olika folkgrupper i Sverige. Den folkgrupp Lundborg hade fäst sig vid mest var samerna, som dåförtiden kallades lappar. Situationen var enligt honom kritisk och det gällde att utföra så många mätningar som möjligt innan "rasblandningen" började ta fart på allvar. Målet för Lundborg och det rasbiologiska institutet var att genomföra en fullständig kartläggning av samerna med arkivmaterial ända från 1700-talets början.

Slutet för Lundborgperioden

Det var uppenbart att Lundborg samtyckte med och såg upp till den tyska regimen under 20- och 30-talet. Han sympatiserade med flera rasteoretiker som framlade rasargument som kom att användas mot bl.a. judar och romer under naziperioden. Lundborg föreföll utåt inte vara nazist trots att flera av hans ståndpunkter innehöll mer eller mindre antisemitiska argument. Det var inte ovanligt att Lundborg bjöd in tyska rasteoretiker att hålla öppna föreläsningar vid institutet – bland de mest namnkunniga kan nazistideologen Hans F. Günther nämnas. Han bodde i Uppsala i flera år, på Lundborgs inbjudan.

Under 1930-talet kom den ekonomiska depressionen till Sverige och budgeten för det rasbiologiska institutet halverades. Herman Lundborg som under åren blivit tämligen impopulär i svensk press avgick 1936 och ersattes av Gunnar Dahlberg. Den senare kom att avsevärt ändra inriktningen för institutets verksamhet. Institutets tidigare inriktning – "mänsklig rasblandning" och ärftlighet – ändrades nu till forskning kring folksjukdomar. Gunnar Dahlberg ansåg att befolkningsproblemet, det sociala sönderfallet och den s.k. "degenereringen" fortfarande var en stor fara, men att lösningen låg på ett socialt plan, snarare än på ett genetiskt/biologiskt. Idéerna kring rashygien, som Herman Lundborg och med honom bl.a. Arthur Engberg, Herman Nilsson-Ehle och makarna Myrdal förespråkat, levde dock kvar en bra bit efter andra världskriget. Den s.k. kallade steriliseringspolitiken, riktad mot i första hand utvecklingsstörda, zigenare (romer) och "asociala" fortsatte att gälla ända fram till år 1975.

Den svenska steriliseringspolitiken

Den praktiska lösningen på frågan om hur man kunde stoppa det eventuella moraliska sönderfallet och den s.k. "degenereringen" i Sverige, var att införa sterilisering. Det fanns också en tro på att en sådan åtgärd skulle betyda en ekonomisk samhällsvinning. Frågan om sterilisering togs upp i svensk riksdag samma år som det rasbiologiska institutet inrättades, men inget beslut fattades. Mot slutet av 1920-talet kom frågan upp till debatt igen efter att media drivit frågan. År 1929 kom det första förslaget på en lag om sterilisering byggd på arvshygieniska principer. Lagen skulle tillämpas på individer som i "ett biologiskt avseende var mindervärdiga". Förslaget välkomnades dock inte då man ansåg att lagen inte skulle göra någon större nytta. År 1933 kom frågan upp återigen och en utredning tillsattes för att noggrannare analysera konsekvenserna. Året därpå presenterades ett förslag till en lag som sen trädde i kraft år 1935. Lagen hade som övergripande mål att systematiskt (genomgående) sterilisera psykiskt utvecklingsstörda. Dessutom kunde steriliseringarna nu ske utan samtycke vid "sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten".

Inte heller denna lag var till allas belåtenhet. Fler utredningar följde fram till 1941 då en ny lag om sterilisering instiftades. Denna lag kom att skilja sig från den tidigare på flera punkter. Det fanns främst ett starkare eugeniskt (idén att förbättra människans egenskaper biologiskt) inslag i lagen. Med andra ord; man betonade att man var mycket mån om att bevara de "goda" arvsanlagen. Man utsatte nu inte bara psykiskt sjuka och utvecklingsstörda för ingreppen, utan även folk som man antog skulle överföra sjukdomar genom sina "sämre" arvsanlag. Man skrev också ut människor från sinnesjukhus (mentalsjukhus)och särskolor under villkoret att de genomgick sterilisering. Vidare fanns rättigheten att sterilisera människor som levde ett asocialt liv (ett liv utanför det vanliga samhället). Huruvida en människa levde ett sådant liv bestämdes på helt godtyckliga grunder. Till de asociala människorna hörde till exempel alkoholister, kriminella och "oförbätterliga lösdrivare". Några få sådana steriliseringsingrepp utfördes men mest på zigenare och andra som man inte ansåg leva på "traditionellt" svenskt sätt.

Litteratur:

Meddelanden från Statens institut för rasbiologi (I: H. Lundborg, "Det svenska institutet för rasbiologi", 1922). H. Lundborg.

Nordisk familjebok/Uggleupplagan 37. Supplement. L – Riksdag (1925)"

Mattias Tydén Rasbiologi och andra rasismer, i Folkets historia nr 3-4:96

Gunnar Broberg Statlig rasforskning. En historik över rasbiologiska institutet. Ugglan nr 4, Lund 1995