GetEducated
Kap 3: Rasismen under 1900-talet
Före 1914
USA, Sydafrika och Tyskland – öppen rasism
De rasistiska idéerna vi talat om i föregående kapitel kom under 1900-talet att förverkligas på det mest fruktansvärda sätt. Såväl hudfärgsrasismen, vilken vi kallar vit överhöghet, som antisemitismen (judehatet) utvecklades båda med full kraft på varsitt håll.
Vit överhöghet utvecklades i USA: s sydstater under åren 1890 till 1950 och i Sydafrika mellan 1910 och 1948. Efter 1948 skärptes apartheid (rasåtskillnadspolitiken) i Sydafrika ända fram till 1980-talet.
Antisemitismen nådde sin kulmen i Nazityskland mellan 1933-1945. Ingen av dessa rasistiska regimer finns kvar, och ideologierna de grundat sin verksamhet och sin åskådning på har mer eller mindre tappat sin trovärdighet men det betyder inte att rasismen har försvunnit. Låt oss återkomma till det i det avslutande kapitlet.
Vi har tidigare läst om de företeelser som kan anses rasistiska från slutet av 1700-talet till 1900-talets början. Nu fortsätter vi med rasismen under 1900-talet och de regimer som öppet och lagligt bedrev en rasistisk politik.
Öppen rasism
Hur skiljer man en öppet rasistisk regim från ett vanligt samhälle som präglas av etnisk mångfald, men där rasfördomar har stor inverkan på den sociala skiktningen?
- De som styr landet har en fastslagen politisk lära med klart uttalad rasistisk grund, som understryker skillnaderna mellan sig själva (makteliten) och underlägsna grupper i samhället. Dessa skillnader är enligt den politik som förs omöjliga att jämna ut.
- Den/de som vågar ifrågasätta denna politik eller kritiserar makthavarna riskerar att utsättas för straff eller förföljelser. Det är förbjudet att anse att raser är jämlika i en öppet rasistisk regim.
- Samhället genomsyras av en stark känsla av att andra grupper än den som har makten är annorlunda och främmande. Detta kan t ex ta sig uttryck i lagar som förbjuder äktenskap över rasgränserna. Det ideal som eftersträvas är rasrenhet - ett slags kastsystem (samhälle med klart skilda samhällsklasser) införs som ser till att ingen blandning mellan raserna inträffar.
- Den sociala åtskillnaden är uttryckt i lag och alltså inte bara en följd av en särbehandling som staten skulle kunna ha överseende med. Ingen kontakt mellan grupperna tillåts, och på så sätt hindras all sorts antydan till jämlik kontakt mellan grupperna.
- Man utesluter alla medlemmar av den underlägsna gruppen från viktiga poster i samhället, och i värsta fall har man inte rätten att rösta.
- Till sist är den underlägsna gruppens resurser i form av livsmedel och pengar ofta mycket begränsade.
Dessa punkter passar väl in på de amerikanska sydstaterna under Jim Crow, på Sydafrika under apartheid och på Tyskland under nazismen. Många andra samhällen har haft tydligt rasistiska inslag i sin politik, men uppfyller inte fullt ut villkoren för en "öppet rasistisk regim" om man utgår från ovanstående kriterier.
I latinamerikanska samhällen med antingen en betydande andel svarta eller indianska folkgrupper förekom särbehandling på ett formellt plan, men några rena rasåtskillnadslagar fanns inte. Vita ägde kontrollen över den infödda befolkningen i de europeiska kolonierna i Afrika, Asien och områden i Stilla havet men den enda kolonialmakt som i början av 1900-talet förbjöd blandäktenskap mellan kolonister och icke-vita, inklusive dem med "blandblod", var Tyskland. Detta kom att visa sig vara av betydelse för den nazistiska regimens födelse. Mer om detta senare.
Antisemitismen i Östeuropa
Antisemitismen fick en viss utbredning i de flesta central- och östeuropeiska länder i början av 1900-talet - allra mest i Österrike och Polen. Den politiska antisemitismen fick sitt starkaste fäste i Österrike. ändå fick den rena rasantisemitismen inte något klart övertag gentemot den katolska traditionen (att judarna var otrogna men att frälsning kunde ske genom omvändelse). Den katolska kyrkan bromsade i viss mån det rena judehatet.
Rysk pogrom på 1800-talet
Om man skall likna något samhälle före nazitiden vid de öppet rasistiska vi nämnt blir det Ryssland under tsartiden. Det var "föregångslandet" till apartheid i Sydafrika, för genom att försöka sprida ut judarna geografiskt åtskilde man dessa från lokalbefolkningen. I grunden byggde den ryska statens förtryck av judarna dock mer på religiös grund än på en rent rasistisk ideologi. Ordet pogrom är ryskt och betyder förföljelse.
Varför öppen rasism i USA, Sydafrika och Tyskland?
Vi har i det föregående kapitlet tagit upp en moderniserad rasism som en förutsättning för de öppet rasistiska regimerna. Industrisamhället gjorde det svårare att upprätthålla traditionella hierarkier (system i samhället där var och en har sin givna plats), såsom relationer mellan svarta och vita på landet i USA:s sydstater. För att vit överhöghet skulle överleva och bestå behövdes regler och lagar för att hålla svarta "på plats". Eftersom det i de flesta moderna samhällen inte utvecklades öppet rasistiska regimer, hur kom det sig att det inträffade i den amerikanska södern, i Sydafrika och under naziregimen i Tyskland? Vi skall nedan titta närmare på vilka orsaker som låg till grund för den öppna rasismen och lägga de fyra punkterna som följer på minnet:
- Blandad etnisk tillhörighet
Befolkningen är av blandad etnisk tillhörighet. Det är mindre sannolikt att en extrem form av rasism uppstår i ett mer homogent (likartat) samhälle. Brasilien t.ex. har alltid haft en större andel folk med afrikanskt ursprung än USA (t.o.m. större än sydstaterna) och Polen och Ungern hade många fler judiska invånare än Tyskland. ändå var det i USA och Tyskland som de första öppet rasistiska regimerna uppstod. I Sydafrika var européerna en minoritet, medan de vita av ren spansk härkomst i Sydamerika länge lyckats försvara sin ställning som styrande minoritet i Mexico och Peru utan att ta till av myndigheter fastslagna rasistiska åtgärder. - Historiskt arv
Det historiska arvet av starka, nedärvda, fördomar, resultatet av århundradens slaveri, gränskonflikter, religiös intolerans och stark handelskonkurrens är ett typiskt kännetecken. Negativa känslor mot svarta och judar var före industrialiseringen starkare och mer framträdande i de länder och regioner där öppet rasistiska regimer kom att uppstå än på andra platser. - Syndabocksmotivet
En annan gemensam nämnare för de tre fallen av öppet rasistiska regimer är föreställningen om hur den förtryckta befolkningen associerats med nationens nederlag.
Afroamerikanerna hade givit nordstaternas armé ett tillskott på över 200 000 man, varav de flesta var nyligen frigivna slavar. De hade på så sätt hjälp till att krossa sydstaternas hopp om nationell självständighet. De vita sydstatbornas hat växte ytterligare när de radikala republikanernas (det ena stora partiet i USA) maktställning efter inbördeskriget kunde upprätthållas tack vare de svartas röster. Hitler skyllde nederlaget under första världskriget på judar och kommunister. I boerkriget 1899-1902 stödde afrikanerna överlag britterna mot afrikandrepubliken. Efter detta kunde afrikandrepubliken (det av boer styrda landet) inte se afrikanerna som något annat än "den evige fienden".
Nordstaterna, de allierade i första världskriget samt Storbritannien var för mäktiga för att de förbittrade förlorarna skulle kunna ta upp hämndaktioner. Det lättaste sättet att bearbeta bitterheten blev att göra syndabockar av de som återstod, och som var lättare att komma åt. - Imperialismens anda
Den västerländska imperialismen nådde sin höjdpunkt i slutet av 1800-talet i och med uppdelningen av Afrika, och erövringarna i Östasien och Stillahavsområdet. Den ideologi (politiska idé) som kom att legitimera (rättfärdiga) att Frankrike, Storbritannien, Tyskland och även USA godtyckligt plundrade och erövrade nya kolonier var helt igenom rasistisk.
Kipling
1899 skriver Djungelbokens författare Rudyard Kipling om denna utveckling av historien i en dikt vid namn "Den vite mannens börda". Kipling menar att det var den överlägsna vita rasens plikt att ta ansvar för de "nyerövrade, mörkhyade folk, till hälften djävlar och till hälften barn". Betoningen är färgad av en darwinistiskt religiös anda- den vite och den mest överlägsne har i detta fall en uppgift att upphöja och förbättra den oduglige infödingen. Imperialismen drevs mot sin spets lika mycket av konkurrensen mellan västerländerna som viljan att behärska områden med goda resurser i form av naturtillgångar och arbetsföra människor. återigen är tron på att civiliserade vita var överlägsna "barbarer" och "vildare folk" en skenbart rationell (grundat på förnuftet) grund för verksamheten.
Rudyard Kipling
Men man kan inte säga att rasismen i sig kom att utgöra imperialismens innersta väsen. Det är mer komplext än så menar bl.a. Michael Adas. Många extrema rasistiska tänkare kunde vara antiimperialister. De motiverade detta med att det inte är fördelaktigt att ha någon som helst nära kontakt med underlägsna raser i t.ex. Afrika eller Asien. De både biologiska rastänkarna Joseph Arthurs de Gobineau och Robert Knox var exempelvis mycket tveksamma till fördelarna med imperialism utanför Europa. Då USA blev ett kolonialvälde efter kriget mot Spanien var många av de främsta förespråkarna för Jim Crow-lagarna i sydstaterna emot att kolonisera Filippinerna. (Jim Crow-lagarna var lagar om rasåtskillnad och gällde från slutet av 1800-talet i Södra USA. Jim Crow var ett nedsättande namn på en färgad). Den imperialistiska ideologin hade dock en klar inverkan på dem som arbetade för segregering (åtskillnad) i USA och Sydafrika.
Sydafrika
I början av 1900-talet bestod det som skulle bli Sydafrika av två brittiska kolonier och två afrikandrepubliker (boer var de holländska ättlingarna). Från boerkrigets slut 1902 till bildandet av den vita dominerande Sydafrikanska unionen 1910, lade brittiska kolonialherrar grunden för en politik som snabbt blev känd som "segregering av infödda". Man ansåg att territoriell segregering (åtskiljande genom att upprätta "stater" med enbart infödd befolkning) var ett mer "humant" (mänskligt) alternativ till direkt överhöghet (som var det som afrikanderna förespråkade). Genom detta överläts den infödda politiken till en vit nybyggarminoritet (bestående av både afrikander och britter), men brittiska kolonialmyndigheter prisgav ändå ursprungsbefolkningens intressen. Man gjorde det "oundvikligt" att segregering skulle innebära åtskillnad och ojämnlikhet. Detta blev bara en täckmantel för värre former av förtryck och exploatering (utnyttjande av ekonomiska fördelar). år 1948 infördes vad man kallar apartheid (åtskillnadspolitik), men mer om detta senare.
Varningsskylt från apartheidens Sydafrika
USA – Filippinerna och Sydstaterna
USA axlade i början på 1900-talet "den vite mannens börda" på Filippinerna. Detta kom att ge återverkningar på hemmaplan. C. Vann var först med att påpeka att detta bidrog till att avväpna det motstånd som fanns kvar i nordstaterna. I sydstaterna behandlade man fortfarande de svarta som underlägsna. Detta var en period av "radikal rasism" (Joel Williamsson) där vita sydstatsbor utsatte afroamerikaner för en terror ingen kolonialmakt skulle ha tillåtit vita kolonialister att begå mot infödingar efter att de redan blivit koloniserade. Man antog lagar som gav svarta sämsta möjliga rättigheter. Vidare fråntogs svarta mäns rösträtt, vilket många tidigare haft rätt till. Lynchningar och rashets blev vanligt förekommande. Ku Klux Klan, en vit mobb av rasister, med lynchningar och mord på svarta som specialitet, började växa i styrka.
Korsbränning på Klan-möte
Det var onekligen en orolig tid i sydstaterna, och efter de fasanfulla rasstriderna i Georgia, det s.k. Atlantaupproret 1906, utnyttjade liberala anhängare den vita överhöghetens inflytande för att få till stånd en uppdelning i "raser" som kunde ge svarta en viss möjlighet att utvecklas "längs egna vägar". Vid tiden för första världskrigets början höll inställningen till svarta bland vita sydstatsbor att övergå från förakt till hat. Vid detta skede hade de svarta ingen rösträtt. Jim Crow-lagarna var erkända och nästan omöjliga att kritisera utifrån. Mot bakgrund av detta blir en jämförelse med resonemanget om "den vite mannens börda" mer rimlig, särskilt då USA skaffat egna kolonier.
Tyskland
Tyskland, liksom USA, var "sena" imperialister och började först i slutet av 1800-talet sina erövringar utanför landets gränser. Båda ländernas styren var klart rasistiska mot de man underkuvade. Tyskland var den enda kolonialmakten i Afrika som i början av 1900-talet förbjöd äktenskap mellan vita och icke-vita, inklusive kristna av blandat ursprung. I Tyska Västafrika (nuvarande Namibia) begick tyskarna folkmord på bantufolket som ständigt gjorde uppror. Bantufolket decimerades, från 60 000-80 000 år 1904 till ca 16 000 år 1905. Tanken var total förintelse, men några överlevande lyckades fly från tyskt område. Den ansvarige tyske generalen hävdade följande: "Negern respekterar inte några avtal utan bara fysiskt våld." Ett annat utrotningsförsök som kan nämnas var det mot Nama-folket i Sydvästafrika. Historikern Helmut Bley menar att det tyska befälet, liksom nybyggarna, ansåg att Nama var odugliga i ordets vidaste mening och att det inte fanns någon mening med att bevara rasen". Herero-folket var en annan stam som stängdes in i ett ökenområde i Tyska Västafrika. Området omringades och bevakades så att ingen kom ut med livet i behåll.
Efter 1914
Första världskriget påverkade tydligt relationerna mellan människorna i samtliga av de tre länder som kom att bli öppet rasistiska regimer. Kriget innebar också ett slut på västerländsk imperialisms fortsatta utveckling, vilket kom att till viss del ta udden av rasdarwinismen. Man insåg att man betalade ett för högt pris i liv och materiella förluster om man fortsatte tävla om nya kolonier. Kolonisering fortsatte i och för sig ända till slutet av andra världskriget, men redan på 1920-talet hade västerlandets kolonialmakter tappat mycket av viljan att bibehålla större koloniala områden.
Givetvis påverkades USA och Sydafrika, som stod på den segrande sidan, väldigt lite i jämförelse med Tyskland som var första världskrigets stora förlorare. Tyskland tvingades att avstå alla sina kolonier till andra kolonialmakter. Trots detta blev relationerna mellan svarta och vita inte bättre i vare sig USA eller Sydafrika. Svarta amerikanska soldater som segrat i förbund med Frankrike återvände hem med hopp om att behandlas med mer respekt - de hade ju bidragit till segern. I stället möttes de av kravaller, lynchningar och Ku Klux Klan. Något av samma hatiska stämning mötte de hemvändande soldaterna från Vietnamkriget, men i mycket mindre omfattning.
Tyskland efter första världskriget
Hur var läget för den stora förloraren Tyskland? Det blev oerhört förödmjukande för det tyska folket att gå med på alla skadeståndskrav från den segrande sidan (Tyskland hade inte ens invaderats eller besegrats totalt). Den rekordstora skulden skulle betalas och för säkerhets skull ockuperade Frankrike, som drev skadeståndsfrågan mest aktivt, tyskarnas industricentrum i Ruhrområdet 1923. I samband med detta bröt en hyperinflation (en oerhört snabb penningvärdesförsämring) ut. När otryggheten och den ekonomiska situationen var som störst dök nazistpartiet upp med en lösning på krisen. Man kan så här i efterhand säga att utan den ekonomiska otrygghet och de katastrofala följderna för privatpersoner i Tyskland hade troligen aldrig Hitler och nazisterna kunnat marschera vidare. Den ekonomiska krisen blev nazisternas räddning. Hitlers väg till makten har ni förhoppningsvis fått höra om under tidigare historielektioner. Låt oss i stället titta lite närmare på antisemitismens koppling till Adolf Hitler och nazismen.
Adolf Hitler
Adolf Hitler
Om man läst några av Hitlers texter, inklusive Mein Kampf, är det inte svårt att se att judehatet är det dominerande inslaget i den politik han tänkte föra. Judarna var i Hitlers ögon ansvariga för Tysklands nederlag i kriget, landets ekonomiska förfall och även hotet från Sovjetunionen i och med ryska revolutionen och bolsjevismen (de som aktivt gjorde revolution i Ryssland mot tsaren). Många i den Sovjetiska ledningen ansågs av nazisterna, förutom att de var kommunister, också vara judar. Hitler menade m.a.o. att judarna låg bakom två hot mot Tyskland och den ariska rasen ("härskarrasen") - internationell kapitalism och sovjetisk kommunism. Dessa båda var motsatserna (antitesen) till det han kallade för den tyska folksjälen, "Volkgeist".
Hitler hälsas av den tyska riksdagen
För Hitler, liksom flera andra antisemiter, var det biologisk ras - inte religion och etnicitet - som definierade judarna (och tyskarna). ändå lyckades Hitler förena folknationalistisk tradition, dvs. en gammal och nedärvd motvilja mot judar med ny vetenskaplig rasism som uppkom i och med rashygienspolitiken Inga metoder var främmande för att bevisa detta - allt för att tjäna den tyska folksjälen.
Hitlers syn på judarna innehöll även flera inslag av den gamla folktraditionen som säger att judar är djävulens medhjälpare. Ondskan kom såväl kropp som själ. Det finns ett känt avsnitt där Hitler målar upp ett mardrömsförhållande:
"Den svarthåriga judeynglingen lurar i timmar med satanisk glädje avspeglad i sitt ansikte på den intet ont anande flickan, som han skändar med sitt blod och därmed rövar från hennes folk. Med alla medel söker han förstöra fruar och flickor, drar han sig inte ens för att i största möjliga omfattning nedriva blodskrankorna för andra. Det är och förblir juden, som ställde om, att negern kom till Rhen, alltid med samma baktanke och klara mål: att genom den med nödvändighet inträffande bastardiseringen ( bastard; oäkta avkomma ; förf. anm.) förstöra den honom förhatliga vita rasen, störta den från dess kulturella och politiska nivå och själv göra sig till dess herre." (Hitler; Mein Kampf)
Tidstypisk tysk karikatyr av en jude
Texten har ett klart rasistiskt budskap, och pekar vidare mot en brutalare lösning av problemet. Lynchmobben i USA: s sydstater försvarade ofta sina handlingar, i likhet med Hitlers syn ovan, med påståendet att svarta män ville inget hellre än våldta vita kvinnor. Rädslan och skräcken för att den egna rasen ska smutskastas av en påstått underlägsen ras är en viktig drivkraft bakom denna mordiska rasism, var den än dyker upp.
En starkt rasistisk föreställning finns om att svarta män är sexbesatta och våldsamma. Myten om "den stora svarta penisen" kan jämföras med det antisemitiska påståendet att en stor judisk näsa var ett tecken på en liten penis. Framställningen av juden som både förförare och våldtäktsman var också framträdande i nazipropagandan. Genom citatet om "den svarthårige judeynglingen" varnar Hitler för faran om ett sexuellt hot även från svarta. Han gav judarna skulden för att soldater från Frankrikes afrikanska kolonier dykt upp i Tyskland. Följden skulle bli att tyska kvinnor födde barn av blandad härkomst genom sina förhållanden med svarta soldater.
Nazisternas rasism gällde förutom judarna även alla andra s.k. icke-arier. I en kungörelse om hur Nürnberglagarna (se vidare under kap Förintelsen) skulle tillämpas placerades romer (det nya ordet för "zigenare") i samma "raskategori" som judar. Många av dem sattes redan 1936 i koncentrationsläger i Tyskland för att sedan skickas österut för att dö i gaskamrar. Ny forskning visar att det rådde stor förvirring bland nazisterna om romernas exakta rasmässiga ställning, och man fattade aldrig något entydigt beslut att utrota dem som ras.
Nazisternas raspolitik drabbade också hundratals barn från förhållanden mellan tyska kvinnor och afrikanska soldater (under den franska ockupationen av Rhenlandet under mellankrigstiden). Man samlade ihop dessa barn för att sterilisera (medicinskt ingrepp som hindrar en person att få barn) dem - allt för att skydda det tyska blodet från "förorening". Om det hade funnits fler svarta i Tyskland under denna period hade förmodligen de också skickats till gaskamrarna. Trots att de svarta i USA:s sydstater och i Sydafrika i förhållande till den totala folkmängden var betydlig större än de tyska judarna, så fanns ett ekonomiskt värde att utnyttja hos dessa. All judisk egendom kom att konfiskeras (beslagtas) av nazisterna i Tyskland.
En vändpunkt
Man skulle kunna säga att Hitler och andra världskriget blev en av vändpunkterna för rasismens utveckling under 1900-talet. Efter nederlaget mot de allierade 1945 stod Tyskland och nazismen som en symbol för all världens ondska. De vansinniga utrotningsidéerna och det minst sagt motbjudande sätt på vilket judarna behandlades gjorde att världen fick upp ögonen för hur rasismens ytterligheter fungerar. De flesta människor ville inte att detta skulle upprepas, och bl.a. med anledning av detta skapades FN kort efter kriget.
Sedan följde "det kalla kriget" (maktkampen mellan kommunistländerna i öst och västvärldens demokratier) som kom att förändra läget för de grupper av människor som tidigare betraktats som underlägsna på grund av sin rastillhörighet.
Bland de historiska händelser som format rasbegreppet i en annorlunda riktning under 1900-talet, spelar förintelsen samt inledningen till avkoloniseringen (befriandet av de koloniserade länderna från kolonialmakten) av Asien och Afrika stor roll. Förintelsen fyller vilken vettig person som helst med avsmak, och ger ofrånkomligen upphov till självrannsakan hos de flesta. Man kan med säkerhet påstå att det sällan eller aldrig förekommit en sådan grotesk förföljelse av något folk någonsin. Avkoloniseringen gav så småningom politisk makt åt många självständiga stater vars befolkning bestod av de människor som undertryckts av den vita kolonialmakten, vilket fick dem att förakta och fördöma ett system med vit överhöghet.
Rashygienens fall
Med rashygien menas de praktiska åtgärder som görs för att få bort oönskade element i samhället. Sätten varierade från land till land, men den vanligaste metoden som kom att utvecklas var tvångssterilisering av människor som ansågs var födda med fel som kunde förstöra den "rena" rasen. Experiment med att förbättra den härskande rasen gjordes i t.ex. Tyskland, där SS (Hitlers privata organisation) premierade äktenskap mellan utvalda "arier" i särskilda läger eller anstalter. Denna rashygieniska rörelse, som redan före kriget varit ansedd i både USA och Storbritannien och inte minst i Sverige, fick naturligt nog ingen chans till överlevnad i och med nazisternas illdåd. Att med hjälp och aktivt stöd från staten förbättra vissa människors arvsanlag sågs som suspekt och farligt i flera decennier efter kriget.
år 1950 skrev flera framstående genetiker (ärftlighetsforskare) och antropologer (studerar människan i hennes naturliga miljö) under hela eller delar av ett uttalande från UNESCO. I detta förklarar man att det inte finns vetenskapligt stöd för uppfattningen att människogrupper skiljer sig från varandra vad gäller den medfödda intellektuella och känslomässiga kapaciteten, och vidare att det inte finns några som helst bevis för att rasblandning skall ha några negativa effekter. Detta dokument skulle en gång för alla göra rent hus med alla de rasistiska och ovetenskapliga fördomar som funnits i historien, från judehat till vit överhöghet. Dokumentet blev ett trendbrott, men rester av gamla fördomar är svåra att utrota.
USA
Det kalla kriget, samt Asiens och Afrikas avkolonisering (perioden efter 1945 där flertalet europeiska kolonier gavs självstyre) påverkade nordamerikanarna att genomföra en "rasreform". Statsmän, makthavare, media och till och med domare i USA blev efter andra världskriget alltmer medvetna om vilken belastning behandlingen av svarta skulle kunna bli i kampen mot Sovjetunionen. Det handlade om att få vad som kom att kallas "den tredje världen" på sin sida, menar Mary L. Dudziak. Kommunisterna hade på förhand fördel i denna "kalla krigets" kamp om bundsförvanter, eftersom marxismen och socialismen (kommunismens politiska idé) uttryckligen var en icke-rasistisk lära. Sovjetunionen fick därför tidigt under "kalla kriget" en klar propagandafördel i "den tredje världen" genom att man fäste uppmärksamheten på den amerikanska segregationen och de rasistiska våldshandlingar som fortfarande skedde i sydstaterna.
Till slut väcktes frågan om varför den lagstadgade rasismen, som Jim Crow-politiken i Sydstaterna, hade kunnat fortgå i över tjugo år efter andra världskrigets slut. 1967 kom äntligen ett beslut som avskaffade den mest rasistiska av alla lagar; förbudet mot blandäktenskap.
Pastorn och medborgarrättskämpen Martin Luther King
Det är svårt att svara på frågan om varför det tog så lång tid att lagstadga om det, men självklart var de rasistiska tankegångarna djupt rotade i sydstaterna. Vidare fortsatte det federala systemet att ge sydstaterna skydd när det gällde avvikelser från den nationella normen om likhet inför lagen. Det som många nya forskare framhåller är att framstegen för de svarta och deras jämlikhet med vita i USA främst berott på yttre påverkan som krig och internationella maktkamper. I tider när nationell välgång är beroende av att man inkluderar alla och understryker jämlika värderingar har det gått att utöka afroamerikanernas rättigheter menar Philip A. Klinker och Rogers M. Smith i boken The Unsteady March. När sådan yttre påverkan upphör tenderar allt att gå tillbaka till det normala mönstret av rasmässig ojämlikhet.
Visst har framsteg skett i Nordamerika: laglig segregation är idag lika död som rasbaserat slaveri var 1865. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, samt förebyggandet och bestraffning av folkmord, är också viktiga steg i arbetet. Dessvärre har inte dessa lagar från FN satt stopp för övriga rasmässiga orättvisor, och mord på etniska grupper världen över.
Sydafrika
Den enda öppet rasistiska regim som överlevde andra världskriget och även det kalla kriget var den sydafrikanska. Regimen blommade upp ordentligt då afrikandernas nationalistparti vann valet 1948 och därmed satte apartheidpolitiken igång på allvar.
De flesta av nationalistledarna som tidigare satt vid makten ville inte förklara krig mot Tyskland 1939, utan var i stället positivt inställda till den nazistiska regimen under hela kriget. I den dåvarande kampanjen mot "den svarta faran" ansåg man att judar tillhörde den vita sidan, och detta trots att de inte tillhörde landets "Volk". Skaparna av apartheid ville dock inte för något pris bli förknippade med Förintelsen menar Newel M. Stultz. I stället ville man bli alliera sig med Israel, samtidigt som man fortsatte arbetet med att rättfärdiga vitt herravälde över södra Afrika.
Avkoloniseringen och det kalla kriget påverkade den sydafrikanska raspolitiken på närmast motsatta sättet till hur den påverkade de svartas situation i USA. Sydafrika utgjorde ett av de främsta exemplen på vita bosättares styre över en infödd majoritet. Fler och fler afrikanska länder blev så småningom självständiga, och till slut hade dessa stater närmat sig Sydafrikas gräns. Detta gjorde att makthavarna i Sydafrika fick ytterligare motiv att vidmakthålla den vita överhögheten. Då Sydafrika under det kalla kriget uppträtt starkt antikommunistiskt förväntade man sig stöd från västmakterna. De fick också ett tyst medhåll från slutet av 1940- till slutet av 1970-talet. President Truman, som arbetade för afroamerikanernas medborgerliga rättigheter, gav t ex apartheidregimen sitt stöd, vilket är ett bra exempel på amerikansk dubbelmoral.
Apartheid
Den tidigare modellen för Sydafrikas raspolitik var "segregering av infödingar" och från 1948 gällde apartheid. Det nya apartheidsystemet såg till att ta ifrån afrikanerna (d.v.s. mer än 70 procent av den totala befolkningen) rätten att bosätta sig utanför de lantligt belägna "home lands" eller "bantusan" som utgjorde 13 procent av Sydafrikas totala yta. De behandlades som bofasta utlänningar eller som tjänare av de vitas ekonomiska intressen.
Apartheid som ideologi
Under premiärminister J. G. Strydom fanns inga klara motiv till varför man bedrev apartheid. Efterträdaren Henrik Verwoerd gjorde däremot flera försök att skapa en trovärdig filosofisk, moralisk och teologisk förklaring till något som tidigare i princip bara betraktats som vit egoism. Det var, förutom Verwoerd, en grupp akademiker (människor med universitetsutbildning) som låg bakom utformandet apartheids ideologi. Många av dessa hade bedrivit studier i Tyskland före kriget. Arbetet gick kort och gott ut på att anpassa Herders och Fichtes romantiska nationalism till de sydafrikanska förhållandena.
Tidigare förespråkare av apartheid var inne på att ta till rasbiologiska argument när man mötte internationell kritik, men under 1950- till 1970-talet undvek försvararna av systemet alla sådana resonemang. Man hänvisade ofta i stället till något som historikern Saul DuBow beskrivit som "kulturell essentialism". Grundtanken med ideologin var egentligen det som Herder menar med sin filosofi, att varje "Volk" var förutbestämt en utveckla en unik, speciell och värdig kultur. För att kunna göra det måste varje folk skyddas från att blandas med andra folk och deras kultur. För en "separat utveckling" krävdes en hög grad av isolering. För afrikanderna betydde s.k. "kristen nationalism" egna skolor där afrikandernas språk och värderingar kunde blomstra. På samma sätt skulle bantufolken zulu och xhosa i sina avskilda områden få skörda frukterna av sitt språk och sin kultur. I och med ideologins fastläggande behövde man nu inte argumentera för biologisk rasåtskillnad.
Det fanns även ett teologiskt (religiös) stöd för apartheid. Det kom inte från myten om Hams förbannelse - i stället använde sig nederländska teologer av berättelsen om Babels torn. De religiösa apartheidanhängarna menade att Gud såg försöken att ena mänskligheten som handlingar av högmod. I stället för universalism (där alla språk blandas, talas och förstås), som bara kunde leda mot fördärvet, ville Gud göra en strikt uppdelning i separata språk- och kulturgrupper som skulle åtskiljas, och därigenom utvecklas i sina egna riktningar.
Slutet?
Trycket mot Sydafrikas regim kom under 1980-talet att öka från väst. Samtidigt hade ANC (African Nation Congress) blivit av med biståndet från Sovjetunionen, som i sin tur befann sig i upplösning. Efter ytterligare internationellt påtryck frigavs år 1990 ANC-ledaren Nelson Mandela. Hur skulle nu det "vita" Sydafrika försvara apartheid, och hur skulle man kunna påstå att landet var demokratiskt? Det kritiska läget ledde så småningom till en flerpartiförhandling i vilken demokrati skulle diskuteras. Förhandlingarna ledde fram till ett resultat som ingen vit ledare i Sydafrika någonsin kunnat tänka sig - en röst för varje enskild medborgare. Mycket av framgången berodde på den moraliskt starke och förhandlingsskicklige Nelson Mandela. år 1994 hölls det första demokratiska valet i Sydafrikas historia. ANC vann - som väntat - valet med 62,5% av rösterna.
Nelson Mandela släpps fri
Rasismen är fortfarande utbredd och arvet efter apartheid lever tyvärr kvar, men starka krafter arbetar idag i rätt riktning för en utjämning mellan vita och svarta sydafrikaner.
Litteratur:
Rasism. George M. Fredrickson. Historiska media. 2005.