GetEducated

Både den kristna förbannelsen över judarna för Kristi död och de svartas arvsynd (legenden om Hams synder under 1500- och 1600-talen) var ett uttryck för en rasistisk lärosats (doktrin), dvs. en idé som användes som politiskt medel. Kyrkan fann ändå en utväg till frälsning för dessa utpekade grupper. Det sades bl.a. att förbannelsen var ett missförstånd och att svarta inte var fördömda eftersom Guds förbannelse endast drabbade Kanaan och inte hans bror Kusk, allmänt betraktad som afrikanernas stamfader. Det fanns under såväl senmedeltid och början av den nya tiden ingenting i de fördomsfulla folkliga uppfattningarna som hade någon större idémässig/ideologisk tyngd. Det behövdes något starkare och mer övertygande för att man skulle kunna skilja olika mänskliga raser från varandra.

Människans stamfäder

Det hade under såväl 1500- som 1600-talet funderats mycket kring vilka som var mänsklighetens riktiga stamfäder, dvs. vilka som var de första två människorna som alla andra människor kom ifrån.

år 1655 lade den franske protestanten Isaac de la Peyrère (av judisk härkomst) fram en teori om att Adam inte var den första människan utan bara den första juden. Denna teori , kallad polygenes, kom att utmana den ortodoxa kristna kyrkans lära som hävdade en enda skapelse och att hela mänskligheten var av "samma blod".

Det visade sig snart att denna idé kunde tillämpas på ett mer rasistiskt sätt. Om Adam och Eva var vita, snarare än judiska, och om människorna före Adam var underlägsna svarta, kunde afrikanerna räknas bort från mänskligheten ännu effektivare än om man bara hänvisade till Hams förbannelse.

Det var dock svårt att hitta bibliskt stöd för ett sådant påstående. Få satser från första Mosebok gick ihop med teorin. Först när den bibliska bokstavstron började förlora sitt inflytande skulle teorin om polygenes få genomslagskraft.

Rasskillnad på grund av fysiska egenskaper

Uppfattningen om människans raser rankade efter fysiska egenskaper, såsom t.ex. hudfärg, började inte att få fäste förrän på 1700-talet. Det man under medeltid menade när det gällde termen "ras" i Västeuropa hörde ofta ihop med kreatursförsäljning och aristokratisk (adlig) härstamning. Det är högst sannolikt att rangordning av såväl häst- som hundraser kom att få en stor inverkan på rangordningen av människor. ärftlighet förknippades direkt med blodet. Adliga kunde bevisa sitt kungliga blod genom att uppvisa något kroppsligt kännetecken som återkom generation efter generation.

Genom limpienza de sangre (blodets renhet) förstärktes under medeltiden tron att judars blod skulle vara annorlunda än kristnas. På 1600- och 1700-tal, och även senare, kom man att använda termen "ras" istället för nation och/eller folkslag. Det kunde heta "den engelska rasen" eller "den franska rasen". Uppfattningen om en enda "vit" ras tog längre tid att utveckla och började inte få genomslag förrän på 1700-talet. I början av 1600-talet måste man vara svart för att vara slav i de amerikanska kolonierna, men det var en juridisk eller religiös aspekt som avgjorde vem som var slav.

Under samma period förbättrades judarnas situation i Europa något. Många affärsinriktade judar kunde nu gå över från penningutlåning till handelsverksamhet. En stor del judar var fortfarande ganska fattiga. Någon klar bild om en judisk ras med egenskaper som gjorde dem till mindre värda medborgare fanns dock ännu inte.

1700-tal och Upplysningstiden

Under upplysningens vetenskapliga frammarsch börjar det man kallar modern rasism att växa fram. Den baseras mer på fysiska egenskaper och "typiska" kännetecken.

Linné

Den framstående svenske naturforskaren Carl von Linné kom 1735 att räkna människan som en art och därefter dela upp henne. Linné gjorde en uppdelning mellan européer, indianer, asiater och afrikaner och beskrev européer som "skarpsinniga, uppfinningsrika… styrda av lagar". Svarta beskrevs som "listiga, lata, slarviga… styrda av nycker".

Linné och Blumenbach

Blumenbach och de sköna kaukasierna

Den rasklassificering (uppdelning av människoraser)som kanske fick störst spridning under upplysningen var den som återfinns i Johan Friedrich Blumenbachs De generis humani varietate nativa (Om mänsklighetens naturliga varieteter) som kom ut 1776. Blumenbach menade att alla människor tillhörde en och samma art och att de hade ett avlägset gemensamt ursprung. Han gjorde en uppdelning i fem kategorier eller klasser - kaukasier, mongoler, etiopier, amerikaner och malajer. Detta var en rimlig slutsats av vad som var känt om de vanligast förekommande fysiska typerna på världens kontinenter. Beskrivningen av raserna avsåg inte förståndsmässiga eller moraliska egenskaper - endast kroppsliga. Blumenbach var ihärdig i sina försök att motbevisa påståendet att afrikaner stod närmare aporna än andra människor. Dock lyckades han inte övervinna det starka tryck som motståndarsidan utövade.

Han var den första som menade att den vita rasens urhem låg i Kaukasus. Enligt honom fanns en stor skönhet hos invånarna där. Kaukasier var enligt Blumenbach den ursprungliga människoras som alla andra raser kommit ifrån. Genom att betrakta människan som en del av djurriket kom naturforskarna att öppna en väg för en "vetenskaplig" rasism. De hål som funnits i de bibliska resonemangen om människan och icke-människan gick härmed att täppa till.

Buffon och klimatläran

De flesta antropologerna under 1700-talet ifrågasatte inte att mänskligheten hade ett gemensamt ursprung, och att skillnader hade uppstått p.g.a. miljöpåverkan. Naturforskaren Georges du Buffon menade att olikheter i hudfärg berodde på klimatets skiftningar i olika delar av världen. Det var för honom klart att skillnaden mellan svart och vit förklarades av skillnader i solljus och temperatur mellan Afrika och Europa.

Buffon

Rangordningen av raser

Trots förklaringen att hudfärgers skillnader skulle vara miljöbetingade rangordnade både Linné och Buffon raser. Buffon menade, liksom det som Linné söker antyda, att européer skulle vara intellektuellt (förståndsmässigt) överlägsna afrikaner. Européers större uppfinningsrikedom berodde på svårigheterna att odla livsmedel i ofruktbar jord. Afrikaner å andra sidan försörjde sig själva och blev "stora, fylliga och välväxta men enfaldiga och trögtänkta". De flesta vita, både i Amerika och i Europa, var i allmänhet överens om att afrikaner var mindre vackra än vita, mer barbariska och sannolikt mindre intelligenta. Svarta var helt enkelt underlägsna.

"Skönhetskriterier"

När det gäller "skönhetsbedömningar" av människor i slutet av 1700-och under 1800-talet var hudfärg en viktig, men ändå inte helt avgörande faktor. Ett av de mest föraktade folkslagen i slutet av 1700-talet i Sydafrika var khoikoi eller "hottentotterna". Deras hudfärg var varken svart eller mörkbrun, snarare gulaktig. De fick sin negativa stämpel dels av sitt kringflyttande levnadssätt utan jordbruk något som ansågs högst ociviliserat, dels av att deras fysik och utseende ansågs skilja sig mer från det europeiska kroppsidealet än andra afrikaners (som hade mörkare hudfärg).

Slaveriet

I debatten om slavhandeln fick både biologi och antropologi stor betydelse. Den aktive förkämpen för slaveriet, Edward Long, försvarade handeln med motiveringen att svarta tillhörde en separat och underlägsen ras som av naturen var utrustad med djuriska och undergivna egenskaper. Detta sätt att argumentera/försvara en åsikt blev ohållbart eftersom det gynnade motståndarna mer än försvararna.

När demokratibegreppet började diskuteras allt mer i och med den franska revolutionen, kom allvarliga protester att riktas mot både de svartas slaveri som en självklarhet och judarnas lagfästa isolering i getton.

Tanken att "alla människor är skapade jämlika" och utrustade med naturliga rättigheter och ett förnuft var svår att förena med livslångt slaveri och gettoboende om man inte betraktade svarta och judar som lägre varelser. Man började också under den amerikanska frihetskampen mot Storbritannien att gradvis avskaffa slaveriet de norra staterna. I södra USA var det annorlunda. Ekonomiska intressen som bomullsproduktionen styrde. Främlingsfientligheten hos den vita befolkningen i syd banade väg för inbördeskriget under mitten av 1800-talet.

Franska revolutionen och slaveriet

Det tycktes först som om den franska revolutionen skulle gå ännu längre än den amerikanska vad beträffar utökningen av de grundläggande demokratiska rättigheterna för tidigare förtryckta folkslag och etniska grupper. Tidigt på 1790-talet avskaffades slaveriet i samtliga franska kolonier. När plantageägarna på Santo Domingo vägrade sjunga den franska nationalsången på befallning, startade ett slavuppror som gav upphov till världens första oberoende svarta republik. Ungefär samtidigt blev franska judar fria från specialskatter, begränsningar från att flytta, samt andra politiska och sociala begränsningar.

Tyvärr vände vinden under Napoleon Bonaparte. Under hans glansdagar återinfördes slaveriet i de franska kolonierna och särbehandling av judar blev åter tillåtet i lag.

I avsaknad av en demokratisk revolution, men genom en stark humanistisk (medmänsklig) rörelse, avskaffade Storbritannien slavhandeln år 1807. Landet blev år 1833 först i Europa med att avskaffa slaveriet för gott. I sanningens namn måste sägas att lagen inte efterlevdes i större utsträckning.

Antropologi och "vetenskaplig" rasism i Europa under 1800-talet

Vetenskapen om mänsklighetens utveckling och skillnader folkslag emellan kallas antropologi. Under första hälften av 1800-talet inriktades antropologin mest på frågan om människorna var "av samma blod", som Nya Testamentet menade, eller om människorna tillhörde tre till fem skilda arter med olika anlag och egenskaper. Den vetenskapliga antropologin som stod för det senare alternativet, vilken närmar sig rasistiska idéer, skulle först kring 1850 få sitt fäste i Storbritannien, i huvudsak genom väckelserörelsen (en religiös rörelse som kännetecknas av en mer personlig religion, ofta i konflikt med den som redan finns i samhället) och dess tro att alla härstammade från Adam.

Inom fransk antropologi gällde polygenesen som ledande idé. Denna fick stöd från flera ledande vetenskapsmän i Frankrike. Sociologen Henri de Saint-Simon försvarade Napoleons beslut att återinföra slaveriet. Saint-Simon menade att revolutionärerna missuppfattat "negerns" egenskaper, och denne aldrig skulle kunna uppnå ett lika högt stående intellekt som den vite, inte ens om han fick utbildning.

Nationaiism och romantik i Tyskland

Herder och Schlegel

I Tyskland började den romantiska traditionen ta vid i och med en rad av tänkare. Johann Gottfried Herder var en stor inspiratör till 1800-talets romantiska nationalism. Herder var lite utav en kulturell mångsysslare och var emot biologiska teorier om människans skillnader. Dessutom var han emot slaveri och kolonialism.

Herder

Hans filosofi (tankar som sätts i system) gick kort ut på att varje etnisk grupp eller nation äger en unik och oföränderlig folksjäl (Volkgeist). Dessa tankegångar kom att lägga grunden för kulturbaserad form av rasism, det som idag kallas "kulturrasism". Herder motsatte sig på så vis upplysningens tro på en enhetlig universell (allomfattande) natur.

I stället talar Herder om "kulturella essenser" som kan skönjas i språk, diktning och bildkonst. För att en folksjäl skall kunna leva behöver den näring. Det betyder att ett folk måste stanna på ett ställe och där bli poeter eller kulturaktivister i samma miljö som tidigare inspirerat deras förfäder. All påverkan utifrån måste bekämpas. Därför blir det svårt för ett hemlöst folk eller ett folk på flykt att anpassa sig någon annanstans.

Herders syn på judar var tämligen negativ. Han betraktade dem som ett "ökenfolk" som inte befann sig på sin riktiga plats, men som med tiden förhoppningsvis skulle assimileras på den plats de vistades. Man får ändå säga att Herder var ganska tolerant i sitt förhållningssätt till judarna. Det kan man knappast säga om de nationalistiska romantiker som kom att dominera de patriotiska (för fosterlandet) strömningarna i Tyskland under 1800-talet. För tänkare som Schlegel, Fichte och flera av deras efterföljare var Tyskland och folksjälen allt som betydde något. Detta medförde att synen på judar blev mer negativ.

Hur skulle judar passa in i Tyskland då medborgarskap endast kunde grundas på kulturell och språklig identitet? Det skulle bara fungera om judarna gav upp sin judiska identitet för att bli goda tyskar, och om de inte gjorde det fanns ingen plats för dem i Tyskland. I grunden var tyskarna under sent 1700-tal och i början av 1800-talet mycket tveksamma till att judar kunde assimileras. Denna övertygelse växte sedan och lade grunden till den antisemitism (judehat) som kom att växa efter att Tyskland enats till en stat år 1870.

En Yankee

USA hade sin egen version av romantisk nationalism under första hälften av 1800-talet. Judarna var inte i fokus eftersom de dels utgjorde en ytterst liten del av befolkningen, men också för att trosfriheten i den amerikanska kyrkan var stark och lyckades hindra en öppen särbehandling på religiös grund. De svartas ställning som slavar och utstötta gav vit en klar fördel, men å andra sidan fanns det inte någon känsla av att USA hade en given kultur och en tydlig etnisk egenart. Många religioner och folkslag levde sida vid sida (the melting pot). Kanske skulle man kunna säga att den vite amerikanen utpekade andra utifrån ras och samtidigt såg sig själv som den "universella yankee-medborgaren".

Frigörelse

Emancipation (frigörelse) är ett givet tema för båda judar och svarta under 1800-talet. Men det är en stor skillnad mellan att direkt befria ett folk från slaveri och att - såsom i många fall - långsamt avskaffa specialskatter, bosättningsförbud samt motarbeta fördomar såsom i fallet med judarna under slutet av 1700-talet.

Låt oss därför säga att emancipation är en ändring av en hel etnisk grupps medborgerliga och politiska ställning från lagfäst underlägsenhet till ett jämlikt medborgarskap. Då kan vi lättare jämföra svartas och judars emancipation genom 1800-talet. Vi vet att de båda frigörelserna fått stor draghjälp av de demokratiska revolutionerna under slutet av 1700-talet. För de svarta verkade abolitionisterna (grupper som kämpade emot slaveriet) i Storbritannien, USA och Frankrike liksom liberala nationalister i flera europeiska länder. I teorin hade de åtminstone tanken att utplåna skillnaderna genom assimilation. För judarnas del verkade Herzl och sionisterna.

Antisemitism; Dreyfusaffären och Herzl

Judarnas frigörelse från att ha varit socialt och medborgerligt utstötta gettoinvånare i Europa pågick från slutet av 1700-talet till slutet av 1800-talet. Det löpte förhållandevis väl i Storbritannien och Frankrike, åtminstone fram till Dreyfusaffären som ledde till ett våldsamt utbrott av antisemitism kring 1900-talets början.

I efterdyningarna av detta justitiemord på en judisk officer i den franska armén, Alfred Dreyfus, övertygades judiske journalisten Theodor Herzl om att antisemitismen inte skulle försvinna i Europa förrän judarna fått en egen stat.

Emile Zolas berömda artikel till försvar för Dreyfus

I boken Der Judenstaat från 1896 förklaras målet; judarna bör få överta Palestina. Ideologin kallas för politisk sionism och fick till följd att främst judar från öst olagligen började emigrera (flytta ut från Östeuropa) till Palestina. Situationen för judarna i Östeuropa var kanske ännu värre än i Västeuropa, och pogromer (judeförföljelser) hörde till vardagen.

Tyskland

I Tyskland var det svårare att nå fullständig jämlikhet. Under mitten av 1800-talet tog man upp frågan om fullständig jämlikhet för judiska medborgare, men till slut avslogs förslaget. När Tyskland enades av Otto von Bismarck fick judarna äntligen fullständigt medborgarskap i det Tyska riket 1871. Vissa religiösa inskränkningar levde dock kvar i vissa medlemsstater. I Preussen tilläts inte judar som var omvända att tjäna staten som tjänstemän, diplomater eller lärare.

Trots många hinder blev tyska judar alltmer välbärgade under 1800-talet. Det fanns inga hinder för intagning vid universiteten vilket gjorde att många utbildade sig för att senare praktisera som jurister eller läkare. Samtidigt var judarna framgångsrika i affärsvärlden, inte bara inom bank- och finansväsendet, utan även industri- och detaljhandeln.

Det faktum att judarna snart var överrepresenterade inom flera lönsamma branscher gav upphov till antisemitiska stämningar. En rädsla för ett för stort judiskt inflytande spred sig och växte snabbt.

Det fick rasisten Wilhelm Marr att mynta termen "antisemitism" och grunda det antisemitiska förbundet i slutet av 1870-talet. Marr var den förste av många teoretiker att hävda att judarna var medfött onda och inte kunde räddas genom frälsning. Senare kom Eugen Dühring att stödja Marrs tankegångar med ett mer utpräglat rasistiskt program.

Abolitionisterna

I USA hade abolitionisterna fört en hård kamp mot slaveriet och ställt krav på samma medborgerliga rättigheter. Samtidigt som dessa krav för en frigörelse av de svarta växte en ideologi om medfödd svart underlägsenhet. Stödet för denna idé fann man i teorier som ansåg vitt herravälde och svart underkastelse som naturlig och ofrånkomlig. En del politiker och opinionsbildare som var för slaveriet använde den amerikanska antropologiska skolan som försvar: människotyperna hade skapats var för sig och var inte likvärdiga.

Men de kristna evangelisterna hävdade att detta motsade Första Moseboken, och använde istället 1700-talsteorin om att svarta hade degenererats från den ursprungliga rasen av vita ättlingar. Man lade också till att denna avvikelse hade blivit oåterkallelig. Bland mindre kunniga religiösa försvarare av slaveriet använde man myten om Guds förbannelse över Ham för att rättfärdiga ett sämre behandlande av svarta människor.

USA:s rasistiska grundvalar

Trots att de svarta efter inbördeskriget 1865 var "fria", var behandlingen av dem i nord- och gränsstaterna mycket fientlig, ett typexempel på vit överhöghet i dess allra renaste form. Slaveri ansågs vara juridiskt riktigt och man kunde försvara det på andra grunder än rasmässiga. Ett vanligt argument var att slaveri funnits sedan biblisk tid och att det aldrig fördömts av Kristus. Därför kunde heller inte vara en synd.

år 1857 kom "Dred Scott-utslaget" som förklarade att fria svarta inte kunde bli medborgare. Motiveringen var att konstitutionens (USA:s grundlag) upphovsmän hade utgått ifrån att de "inte hade några rättigheter som den vite mannen var skyldig att respektera". Detta stod dock endast kvar i tio år. Slavarnas frigörelse blev verklighet 1863, som en bieffekt av det amerikanska inbördeskriget. Genom det fjortonde tillägget i konstitutionen, som styrktes 1868, infördes lika medborgarskap för alla människor födda i USA (förutom "obeskattade indianer"). Men försöken att genomdriva en medborgerlig och politisk jämlikhet för svarta misslyckades.

Scott

Det våldsamma vita motståndet mot svartas utökade rättigheter i syd var för starkt att bryta för de federala myndigheterna. Rasismen var som mest hätsk efter inbördeskriget och den skulle fortleva på samma sätt ända fram till första världskriget.

Rasdarwinism och rashygien i Tyskland och USA

Både svarta och judar blev utpekade som syndabockar som en följd av ekonomisk oro och depression (dåliga ekonomiska tider). Detta gynnade framväxten av rasistiska ideologier. Tidigare i USA var polygenes den dominerande inställningen till svarta, men senare under 1800-talet var det dags att använda "rasdarwinism" som argument för de svartas underlägsenhet. Man koncentrerade debattargumenten kring att vita skulle vara starkare överlevare i dåtidens samhälle än de svarta; med andra ord en slags darwinistisk "survival of the fittest"-idé.

Teorierna om rashygien (idé om hur man skulle komma tillrätta med rasproblemet praktiskt) kom att användas i både USA och Tyskland. Genom rashygieniska argument, som att det krävs statliga ingrepp för att förhindra "sämre utrustade individer" från att föröka sig, kunde man försvara åtgärder som begränsad invandring, förbud mot blandäktenskap och t.o.m. avlivning av hela etniska grupper. Vi vet att Tyskland använde mycket av de romantiska tänkarnas föreställningar om nationalism och "folksjäl" för att rättfärdiga sitt agerande. Vad som kanske inte är så känt är att Sverige var ett av föregångsländerna när det kommer till rashygien. Makarna Myrdal fick på 30-talet stor betydelse för utformningen av det "svenska folkhemmet", där sterilisering av inte önskvärda personer fick stort spelrum ända fram till mitten av 70-talet.

Framåt sekelskiftet kom den amerikanska ideologin om vit överhöghet att bygga på upplysningstankar (som också stod grund för nationen). Den "rätta sortens" människor skulle med sunda förnuftet tänka på ett liberalt eller demokratiskt sätt. Det förväntades att vetenskapen skulle avgöra om en grupp inte var lämpade som medborgare innan man stängde ut den. Valet, rent logiskt, att utestänga svarta stod alltså mellan att antingen erkänna dem som medborgare eller förvisa dem till en ställning som mindre värda. Kring år 1900 var den allmänna uppfattningen att vetenskapen hade löst problemet genom att slå fast att de svarta var underlägsna. Men drygt femtio år senare skulle problemet lösas på ett annat sätt.

Litteratur:

Rasism. George M. Fredrickson. Historiska media. 2005.