GetEducated

Redan hos de gamla grekerna, romarna och tidiga tiders kristna kan man hitta spår av det som vi idag kallar för "rasism". Vi känner till att grekerna skiljde mellan "barbarer" och "civiliserade". En civiliserad var någon som bodde i en stad och deltog i politiken, bodde man utanför staden var man barbar.

Antiken

Romarna bedrev en slavverksamhet med folk av alla möjliga ursprung - fri (medborgare) var man om man svurit trohet till den romerska republiken eller kejsaren. Modern historieforskning har dock uppfattningen att man inte kan hitta några klara bevis för att mörk hudfärg skulle vara en grund för att se ner på någon under Antiken.

Judarna och Jesus

Däremot fanns fördomar mot olika folkgrupper under denna tid. Judar, som inte anslöt sig till den vanligaste religionen eller kulturen i icke-judiska länder, utsattes då och då för fientligheter. De vägrade att be till romarnas gudar eller kejsaren (som också ansågs vara en gud), och romarna hade stora problem med att slå ner judiska uppror gång efter annan i Palestina, som romarna kallade området där de flesta judar bodde vid denna tid.

Född ur judendomen sprider sig kristendomen efter Jesus död (ca 37 e.kr.) i det romerska riket. Detta skedde genom Paulus arbete i de judiska församlingarna utanför Palestina. De kristna tror på det Nya Testamentet i Bibeln, medan judarna har det Gamla Testamentet som sin lag- och regelbok och inte erkänner Kristus som "Messias", eller frälsaren. Detta utgör den viktigaste skiljelinjen mellan judendom och kristendom, samt att kristendomen inte så hårt följde Mose lag (de fem moseböckerna i Gamla testamentet) som judarna gjorde.

Paulus

De här skillnaderna skapade en fiendskap som ännu består mellan religionerna. Judefientligheten fanns inneboende i kristendomen från början av ovannämnda skäl, men då religionens grundare själva var judar (Paulus var dock romersk medborgare) blev det svårt för de tidiga kristna att betrakta judar som underlägsna, det vore som att förneka sig själva. Från kristet håll anklagade man ändå de judar som inte omvänts till kristendom under Kristi levnad för dennes korsfästelse och död. I Nya Testamentet berättas om hur judarna talar till Pontus Pilatus (den romerske prokuratorn eller ledaren för romarna i Palestina) och kräver Kristus korsfästelse: "Hans blod må komma över oss och våra barn." (Matteus 27:25). Judarna sågs av de kristna som de som dödat Jesus Kristus, Guds son, och detta synsätt blev i framtiden huvudorsaken till judeförföljelser från de kristna, vare sig de var korsfarare under 1000- talet eller ortodoxa kristna i Ryssland på 1800-talet.

Kristendomens ursprung

Att det skulle ha varit judarnas fel att Jesus blev korsfäst och dödad är naturligtvis inte sant ur historisk synvinkel (om man överhuvudtaget tror att Jesus funnits). Korsfästning var ett romerskt straff för uppror emot staten, och det var romarnas ansvar och plikt att se till att uppror mot staten och kejsaren blev nedslagna. Naturligt nog hade de första kristna all anledning att ta avstånd från den krigiska och våldsamma judiska rörelse som gjort uppror mot romarna, och inte nämnas i samma mening som judarna. Alltsedan Pompejus gjorde landet till romersk provins 63 f.kr. och fram till 74 e.kr., då både templet i Jerusalem och fästningen Masada raserats av romarna, rasade judiska uppror mot de romerska erövrarna. Romarna brydde sig inte om att olika judiska religiösa grupper bråkade om ett ställe i Gamla Testamentet. Det enda som var av intresse för Rom var att undvika uppror som hotade Roms intressen, och bestraffa dessa rikets fiender med döden. De första kristna blev av den romerska övermakten naturligt nog sammankopplade med de judiska upprorsmännen mot Rom. Det blev av självbevarelsedrift nödvändigt att ge Jesus ett sken av ofarlig "fredsduva", i stället för en ledare av ett uppror mot staten Rom. Det är aposteln Paulus som främst särskiljer de första kristna från judarna, i och med att han frångår den mosaiska lagen (regler i de fem moseböckerna i Gamla Testamentet) på flera punkter, samt sprider kristendomen (eller variant av judendom) över de östra delarna av romarriket. Den judiska religionen var och förblev strängt "mosaisk" (följande Mose lag), samt krigiskt romarfientlig. Paulinsk kristendom (dvs. den kristendom Paulus predikar) gör allt för att tona ner motsättningen till Rom, och beskriver Jesus som en fridsfurste, övermänsklig och återuppstånden, med förmågor att hela, uppväcka döda och utföra mirakel.

Medeltiden

Judarnas situation i Europa

Under 1100- och 1200-talet blev de europeiska kristnas inställning till judar mer fientlig och idén om att juden var ond i sig själv, inte bara för sin religiösa trosuppfattning, uppkom. Fler judar tvingades att gå över till utlåningsverksamhet, p.g.a. konkurrens från kristna köpmannaföreningar (skrån). Det våld som de kristna utövade mot judarna rättfärdigades av att de ansågs utgöra ett hot mot kristendomen. De första öppna övergreppen mot judar förekom under de första korstågen 1096. Juden kunde ibland rädda sitt liv genom att köpa sig fri. Alternativet att omvända sig till kristendomen i stället för att bli dödad fanns också, men många valde hellre döden än att överge sin egen religion. Enligt de kristna hade judarna valt sitt öde genom att vara oförbätterliga till sin natur och blinda för kristendomens sanna ljus.

Korstågen under medeltiden

Under 1200- och 1300-talen spreds en folklig myt om att judar var djävlar som stod utanför människosläktet. Denna fick en oerhörd genomslagskraft. Mytbildningen kan ha bottnat i de rykten som spreds om att några judar korsfäst ett kristet barn i rituellt (med rit menas en helig handling) syfte i England under 1150-talet. Liknande anklagelser om att judar behövde kristet blod för att utföra ritualer, och att det invigda nattvardsbrödet från kristna kyrkor och vanhelgat det följde. Därmed hade man återupprepat det ursprungliga brottet; att döda Jesus Kristus. Det blev sedan allt vanligare att koppla samman judarna med djävulen, svartkonst och magi. En jude kunde därigenom aldrig bli frälst, och den logiska lösningen blev att judar borde dödas eller på något annat sätt fördrivas från den kristna religionens områden.

Judarnas situation blev inte bättre när "digerdöden" (böldpest) bröt ut under 1300-talet. Tusentals judar dödades i de länder de inte redan blivit förvisade från. Allmänheten var övertygad om att de kristna inte dog för att de var sjuka, utan för att judarna hade förgiftat brunnarna. Den masspsykos (stor förvirring bland många människor) som uppstod under trycket av rädslan över pestens framfart och brist på kunskap om hur den uppstått, spelade en stor roll för angreppen mot judarna.

Medeltidens kristna betraktade judarna som djävulens barn och uteslöt dem från att ingå i det människosläkte som Kristus blivit korsfäst för att frälsa. Man använde ofta bibelns citat från Kristi förkastelsedom över judarna som förnekade honom, för att bevisa att det judiska folket kollektivt samarbetade med Satan: "Ni har djävulen till fader, och ni vill vad Er fader önskar" (Johannes 8:44). Kristendomen utgår från Judendomen, så att kommande motsättningar mellan de båda religionerna skulle leda till blodiga och avskyvärda handlingar är tragiskt.

Andra folkgruppers situation utanför Europa

Vi har nu redogjort för hur judar utsattes för rasism under senmedeltiden i Europa. Fanns det grupper av människor utanför Europa som också drabbades av rasism under samma period?

Katolska kyrkan

Historikern Robert Bartlett pekar på några tydliga fall. I och med den europeiska katolska kyrkans tillväxt kom man via erövringar och kolonisation att nå utanför den europeiska kontinentens yttre gränser, som exempelvis till angränsande germanska (nuvarande Tyskland och Norden) och slaviska folk (nuvarande Tjeckien, Polen, de baltiska länderna). Man behandlade dessa folk med överlägsenhet. Det var katolska kyrkan med påven i spetsen som styrde och ställde i Europa, i synnerhet under 1200-talet. Under påvedömets höjdpunkt blev påven så mäktig att t.o.m. en särskild skatt utbetalades till Rom (den s.k. Peterspenningen), och påven kunde tillsätta och avsätta kungar som han ville. Attityden att behandla icke-kristna med självklar överlägsenhet och nedlåtenhet kom att känneteckna även hur de kristna européernas agerade i Afrika, Asien och Amerika.

De nämnda medeltida synsätten och angreppen på judarna lade grunden för ett framtida judehat, samtidigt som de fördomar och den särbehandling som drabbade exempelvis irländare och de slaviska folken bidrog till en uppdelning liknande den de gamla grekerna hade mellan civilisation och barbari. Denna uppdelning blev utmärkande för den kommande imperialismen (den period mellan ca1870 till 1914 då flera europeiska länder tog kolonier i andra världsdelar). Bartlett hävdar att de kristnas frammarsch ofta kännetecknades av man berövade urinvånarna sitt medborgarskap, införde åtskilt boende med tvångsmedel (t ex i det av England erövrade Irland där man förvisade de infödda till s.k. "irishtowns" och förbjöd vissa kulturyttringar). Den ofördragsamhet och intolerans som växte fram var inte bara kulturell eller riktad mot en speciell folkgrupp. I delar av östeuropa på 1300-talet var lagstiftningen t ex sådan att det var ett krav att vara av tysk härkomst för att nå ett högre ämbete och äktenskap mellan tyskar och folk av slavisk härkomst förbjöds.

Förhållandet svart – vit under medeltiden

Hur förhöll det sig egentligen under medeltiden med det som vi skulle kunna koppla till den modernare rasismen? Vi har nämnt den allmänna uppfattningen att judarna var djävulens medhjälpare och därmed hopplöst förlorade eftersom de aldrig kunde bli en del av den kristna gemenskapen. Men hur var det med rasismen som berör hudfärg? Hur såg förhållandet "vit kontra svart" ut under medeltiden? Det vanliga antagandet att ljushyade européer skulle ogilla folk med mörk hudfärg stämmer inte helt. Snarare fanns en dragning åt att i stället hylla folk med mörk hudfärg (negrofili) i norra och västra Europa.

Afrika

Europeisk medeltida syn på afrikaner

Under tiden före 1400-talet hade européer mycket liten kontakt med afrikaner söder om Sahara. I konsten och litteraturen skildrade man dessa avlägsna folk som alltifrån skräckinjagande till närmast helgonlika. Den farliga och skräckinjagande framställningen tog sig uttryck i diverse djävulsavbildningar. Det fanns en symbolisk koppling mellan den svarta färgen och ondska och död, där vitt betydde godhet och renhet. Denna föreställning fick en del ljushyade människor att koppla ihop svart hud med ondska. Men betydelsen av detta kan vara överdrivet – munkar och nunnor bar ju t.ex. alltid svart. än i dag har ordet svart ofta en negativ betydelse (svartjobb, svartkonst, svarta börsen osv.). I motsats till nedvärderingen av mörkhyade stod den medeltida bildkonsten, där man prisade de svarta för att som första icke-judar ha omvänt sig till kristendomen. Missionärer hyllade de svarta som omvänt sig till kristendomen som ett levande bevis på den kristna lärans överlägsenhet. Under korstågen, senmedeltiden och fram till portugisernas första kontakter med Västafrika under mitten av 1400-talet, tycks den mer positiva bilden av svarta varit den dominerande i västerländskt tänkande.

Etiopien

En viktig grundtanke i denna medeltida hyllning av de svarta var myten om prästen och konungen Johannes; en kristen monark (kung) som först förknippades med Indien, sedan med tatarerna och till sist med det kristna kungariket Etiopien. Johannes hade fått rollen att förena västerlandets kristna i kampen mot islam. Hotet från islam bestod i stort sett av den turkiska frammarschen i Medelhavsområdet och Sydösteuropa. Allt hopp om ett förbund med Etiopien gick förlorat då den etiopisk-ortodoxa kyrkan vägrade att erkänna påvens överhöghet vid ett ekumeniskt (möte med många olika kristna kyrkor) möte i Florens. Senare nådde portugiser Etiopien sjövägen via Indiska oceanen (tidigt på 1500-talet), men vid den tidpunkten var idéerna om ett heligt förbund mot islam över. Kontakten med Etiopien, både föreställningsmässigt och kulturellt från europeisk sida, kom så småningom att försvinna.

Prästkonungen Johannes

Afrikanen som kristet helgon

Det fanns flera uttryck, förutom kulten av Johannes, som visade att svarta skildrades på ett positivt sätt under senare delen av medeltiden. Ett annat exempel är traditionen att låta avbilda en av de tre vise männen som svart. På samma sätt avbildades vite Sankt Markus som svart, speciellt i de tysktalande områdena, där kopplingen mellan Afrika och kristna värderingar var som starkast. Man kan emellertid inte säga att framställningen av afrikanen som ett kristet helgon eller en hjälte fick någon djupare inverkan eller genomslagskraft på det europeiskt folket. Det försvagar dock påståendet att européer skulle ha haft starkare fördomar mot svarta redan före slavhandeln och att hudfärgsrasism skulle ha varit något som uppstått före slaveriet.

Pyreneiska halvön

På den Pyreneiska halvön (Spanien och Portugal) under 1400-tal och tidigt 1500-tal, menar flera historiker att sambandet mellan svart hudfärg och slaveri är tydligt. Historikern James H. Sweet menar att muslimerna, som levde sida vid sida med de kristna, skulle ha lärt de kristna att förknippa svarta med träldom (ett liv i slaveri). Både araber och morer som bedrev slavverksamhet hade såväl vita som svarta slavar. även om de inte bedrev slaveriet med samma rasistiska metoder som européer gjorde under 1500- och 1600-tal, var det ofta de svarta som fick de enklaste uppgifterna och på så sätt sänktes deras samhälleliga status.

På så sätt blev det naturligare för kristna och muslimer att börja förknippa afrikaner söder om Sahara med ett liv som slav. När sedan portugisiska sjömän kom att skaffa egna slavar i och med resorna längs Guineakusten (i mitten till slutet av 1400-talet) för att sedan auktionera ut dem till försäljning i Portugal och Spanien, stod kopplingen mellan svart hudfärg och slav klar. Därför var det högst troligt att de kristna på Pyreneiska halvön redan före upptäckten av Amerika uppfattade svarta som förutbestämda av Gud att vara slavar och underordnade de kristna.

Hudfärg börjar spela roll

Det skulle ta längre tid för hudfärgsrasismen att fullt blomma ut. När européer under senmedeltid slutade att förslava andra européer för att det blev enklare att skaffa afrikanska slavar, växte tankegången om vit överhöghet fram. Slaveri och slavhandel fanns i Västafrika redan innan portugiserna etablerade kontakt i området. Det var enligt lag tillåtet att äga andra som arbetskraft. Slaveriet i Afrika var mer olikt den slavhandel som kom att tillämpas på plantager (stora jordegendomar) i den Nya världen (Sydamerika), men det var naturligt att människor kunde ägas som handelsvara eller gratis arbetskraft. På detta sätt behövde européer för det mesta inte fånga sina slavar själva, det kunde andra afrikanska härskare eller slavhandlare ordna.

En annan anledning till att Europa började minska antalet vita slavar under senmedeltid var bl.a. att man börjat utväxla krigsfångar mot lösen (pengar) i stället för att göra dem till dem slavar. Vidare kändes det fel att förslava kristna. Det var bättre att välja en hedning (icke-kristen) i stället. Det föll sig naturligare att välja en afrikan eftersom denne inte var kristen, och därmed kunde man lättare motivera att de svarta skulle vara mer "ofria". Dessa tankegångar kunde t.o.m. leda till missionsprojekt - afrikanernas själar kunde frälsas genom kontakt med troende. Frågan är hur stor betydelse hudfärgen egentligen hade förutom som ett synligt bevis för en grundläggande olikhet. Kanske fick just hudfärgen européerna att behandla afrikanerna på det brutala sätt som slavhandeln krävde. Säkert är att européerna från början inte behövde en öppet uttalad rasism för att försvara köp av afrikanska slavar. Det räckte med religion och juridik (skrivna lagar) som argument.

Judarna i Spanien

Conversos

Många forskare menar att behandlingen av de judar som övergått till kristendomen under 1400- och 1500-talets Spanien fick stor betydelse i framtiden. Man kallade dessa judar för conversos (omvända). De behandlades illa av de kristna som ansåg att judarnas orena blod omöjliggjorde en äkta och sann kristen omvändelse. Till skillnad från judarna som levde under digerdöden i slutet på 1340-talet valde många judar under denna period att omvända sig till kristendom i stället för att dö som martyrer för sin egen religion. Uppskattningsvis en halv miljon bytte religion. Conversos var en stor grupp, och kom bland annat därför att behålla vissa kulturella särdrag.

Inkvisitionen

Den spanska inkvisitionen (en katolsk organisation som letade efter kristna som inte följde kyrkans regler, s.k. kättare) misstänkte att flera från den stora folkgruppen conversos kom att utöva judendom i smyg. Att inte följa den kristna läran fullt ut och att visa illvilja mot kristna kom därför att ses som något ofrånkomligt, om man var av judiskt blod. Nutida historieforsknings dominerande uppfattning är dock att de flesta av judisk börd som stannade kvar i Spanien blev troende katoliker. Trots att många av judisk härkomst gifte sig med kristna kunde dessa ändå enligt doktrinen (läran) om limpienza de sangre (blodets renhet) utsättas för kränkande och förnedrande behandling som får ses som mer rasistisk än religiös. Flera överfall på conversos hände under mitten av 1400-talet.

Blodets renhet

Läran om blodets renhet, oavsett i vilken utsträckning den sattes i verket, har drag av rasism. Det motsvarade en stämpling av en speciell folkgrupp, byggt på påståendet att den speciella folkgruppen hade nedärvda fel och brister, som man aldrig kunde komma ifrån genom att byta religion eller försöka anpassa sig till det kristna samhällets regler. En ny och mer omfattande betydelse hade tilldelats rasbegreppet i och med att ett stort antal människors status sänktes enbart för att de härstammade från ett folkslag som tidigare i historien nedsvärtats.

Vissa historiker menar t.o.m. att den synen på judar under 1400- och 1500-tal skulle övergå i rent "rashat". Den forne israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu hävdar att limpienza de sangre skulle ha varit den självklara föregångaren till den nazistiska synen på judarna.

Moriscos

En grupp som om möjligt fick det ännu värre än conversos var moriscos (morer), d.v.s. de muslimer som tvingades acceptera kristendomen efter reconquistan (den kristna återerövringen av Spanien) 1492. All form av morisk kultur angreps i och med förbudet av islam, varpå ett uppror - som brutalt slogs ned - följde år 1568. Under 1609-1614 fördrevs hela morisco-befolkningen, uppskattningsvis 330 000 människor, ur landet för att aldrig återvända. Frågan är i vilken grad rasism tillämpades i fallet moriscos. Det kan också handla om kristen etnocentrism (man sätter den egna kulturen i centrum). På så sätt blev moriscos underlägsna och därför mindre värda.

Morernas utvisning

Till skillnad från de judar som avsagt sig judendomen och blivit kristna levde de f.d. muslimska nykristna i egna samhällen, där de höll fast vid sina tidigare traditioner såväl kulturellt som religiöst. Till skillnad från de före detta judarna, som mestadels var stadsbor och utåt sett föreföll mer anpassade till det kristna samhället, var moriscos mestadels bönder och hantverkare som levde i byar. Många av dem gav inte ens sken av att ha anpassat sig till det kristna samhället, vilket gör det enklare att påstå att den fientliga inställningen till dem låg mer i kulturell än rasmässig olikhet. Limpienza de sangre fördömde både morisk som judisk härkomst som något farligt och skadligt. För att vara spansk var man under 1500- och 1600-tal tvungen att kunna bevisa en rent kristen bakgrund.

Spanien och Nya Världen

Amerikas infödda befolkning

I takt med utresningen av judar och morer koloniserade Spanien Nya Världen och kom att stöta på en annan folkgrupp - den infödda befolkningen i Amerika. I Spanien på 1500-talet följde en stor debatt om vilken som var den rätta synen på dessa folk. Två tanketraditioner kom att påverka den spanska och europeiska synen på indianerna i Nya Världen. Den ena var den medeltida föreställningen om att allt utanför den kända världen befolkades av primitiva vildar; något som några tidiga upptäcktsresande fört fram.

Den andra starka traditionen, åtminstone för spanjorerna, uppstod i samband med koloniseringen av Kanarieöarna. Ursprungsbefolkningen där, som tros varit nordafrikaner eller berber (befolkningen i Nordafrika före araberna), betraktades först som vildar och blev slavar. Kyrkan gick emot detta i och med att slaveri förhindrade dessa att omvändas. De infödda frigavs senare, kristnades och uppgick med stor framgång i de spanska bosättarfolken, mestadels genom giftermål.

Columbus

Mycket uttrycksfullt skrev Christopher Columbus i sina anteckningar efter sitt första möte med infödda amerikaner att deras hudfärg var snarlik invånarnas på Kanarieöarna. Columbus lade grunden till en inte alltför fördelaktig bild av indianerna, som blev kännetecknande för den europeiska synen på detta folk. De indianer som välkomnade honom vänligt såg han som enkla naturbarn, mottagliga för undervisning i civilisation och kristendom. Men de mer fientliga indianerna på andra öar än den som Columbus först landsteg på betraktades som kannibaler, vilka måste tvingas till lydnad med våld eller utrotas. Kort och gott var indianen antingen en ädel vilde som kunde bli civiliserad eller ett vilddjur som i bästa fall kunde tämjas och annars utplånas.

Sepulvéda och Las Casas

Frånsett debatten om vilket av Columbus första intryck som var mest riktigt att dra slutsatser ifrån, var den viktigaste frågan om indianer hade ett förnuft eller inte. Detta var avgörande för om indianer skulle få ett fullt människovärde eller inte. I Valladolid i Spanien 1550 hölls en för framtiden mycket viktig debatt som handlade om vilka metoder som var tillåtna i missionsarbetet i Sydamerika.

Den ena sidan, med Juan Ginés de Sepulvéda i spetsen, menade att Aristoteles (grekisk filosof) tanke att vissa människor var slavar av naturen stämde väl in på de infödda amerikanerna. Indianerna var i grunden oförutsägbara varelser som bara kom till nytta om de uppfostrades i den katolska skolan med våld, och i princip levde som slavar i Spanien.

Den andra sidan, som anfördes av Bartolomé de Las Casas, byggde sin argumentation på den allmänna principen att "alla raser är människor, och definitionen på alla människor och individer är att de har ett förnuft". Las Casas hade dock inget att säga om att de förslavade afrikanerna fick ersätta indianer i gruvor och plantage - ett jobb som visat sig dödligt för indianerna.

Man skulle kunna säga att Las Casas tankegångar gick hand i hand med vad den katolska kyrkan och den spanska monarkin ansåg. Mot bakgrund av detta kom Las Casas tankar att bli den officiella hållningen i Spanien. Nu var man på det klara med hur man skulle se på indianer, men hur motiverade man förslavningen av afrikaner som liksom indianer var hedningar men inte otrogna - såsom judar och muslimer ansågs vara?

En förklaring skulle kunna vara att spanska myndigheter menade att det går att godkänna svart slaveri eftersom de var handelsvaror i områden som stod utanför spansk lag - dessa människor hade helt enkelt en annan juridisk ställning.

Ham

Hur var det då med de hedniska befolkningsgrupperna i områden som höll på att koloniseras eller erövras? Varför ville inte européer förslava dem?

Som första orsak kan nämnas slaveriets förhållande till missionsverksamheten - i synnerhet i spanjorernas fall. Det enda sättet att frälsa västafrikaner var ju att förslava dem, men detta gällde inte för infödda i erövrade områden. Västafrikanernas mörkare hud kom snart att spela en roll i sammanhanget. Redan före upptäckten av Amerika ansåg en allmänhet i Europa att afrikanernas hudfärg var den direkta förklaringen till att de levde i ett mer tropiskt klimat. Men när det senare visade sig att ljusare färgade i Brasilien levde i en liknande miljö väcktes funderingar och frågor kring de afrikanska folkens hudfärg. Detta ledde till antaganden och tankar om att afrikanernas hud kom sig av den bibliska förbannelsen över Ham eller Kaanan. Folk i Europa som funderat över varför just de svarta, och inga andra oskyldiga hedningar som man träffat på under erövringstågen, kunde hållas som slavar, förstod nu varför; det handlade helt enkelt om en förbannelse som visade att afrikanerna av Gud själv var utpekade att vara slavar.

Ham syndar

Blandäktenskap

Situationen i både Spanien och Portugal hade betydelse för den kommande utvecklingen av en europeisk rasism, men i de spanska och portugisiska kolonierna accepterades i flera fall, konstigt nog, blandäktenskap. Synen på olika typer av raser och identiteter var också mer flexibel. En förklaring till att en sådan uppblandning var möjlig var att spanska och portugisiska kvinnor aldrig - i större antal -flyttade till Nya Världen. Indianer utnyttjades dock av nybyggare i ett system av tvångsarbete samt av ägare till silvergruvor, storgods och plantager. Doktrinen (läran) om blodets renhet tillämpades dock aldrig systematiskt på de människor som var av delvis afrikanskt eller indianskt ursprung. Ett försök gjordes att organisera samhället efter "castas", dvs. efter hudfärg och etnicitet (tillhörande en viss sorts folk), men misslyckades i och med "mestizaje" (äktenskap och samboende mellan indianer och spanjorer) som blev mycket vanligt med tiden. Detta fick till följd att systemet till slut urskiljde tre kategorier: vita, mestizos och indianer.

Indianer och mestizos var emellertid inte helt spanska. Las Casas och kyrkans åsikter hindrade inte erövrare och kolonisatörer från att behandla dem som underlägsna varelser. Den "svarta legenden" om spanjorers grymhet mot indianer spreds av engelsmän i rent propagandasyfte, men det låg ändå en del sanning i den.

Kristen och samtidigt slav?

De beteendemönster och synsätt som växte fram i det spanska samhället under 1500- och 1600-tal har spelat en stor roll för rasismens historia. Perioden kan ses som en övergång mellan medeltidens religiösa stränghet och fördömande av andra synsätt och den nya tidens naturalistiska rasism. Vi har tidigare talat om att slaveri motiverades med att de drabbade hade en annan religion. Detta kunde dock inte försvara att svarta hölls kvar i slaveri efter att de låtit döpa sig. Den kristna friheten var särskilt viktig för protestanterna. Dessutom gav i allmänhet ett medlemskap i en protestantisk kyrka större andlig status än det i en katolsk kyrka. Att delta i en protestantisk mässa var större och mer fordrande. Kalvinistsynoden (med kalvinist menas en strängare form av protestantism och synod betyder kyrkligt möte) i holländska Dordrecht förbjöd 1618 försäljningen av kristna slavar med budskapet att de "borde ha samma rätt till frihet som andra kristna". Men trots detta krävdes konstigt nog inte att de skulle friges. I såväl engelska som holländska slavkolonier under 1600-talet bedrevs väldigt lite kristet missionsarbete bland slavarna på grund av att ägarna fruktade att dopet skulle ge slavarna rätten till frihet. Som vanligt gavs dubbla budskap, där de som styrde officiellt menar att de kristna slavarna "borde" ha samma rättigheter som fria kristna, men i verkligheten pågick slaveriet som vanligt.

Kanaans förbannelse

Som tidigare nämnt användes myten om Hams eller Kanaans förbannelse för att hålla afrikaner i slaveri trots att de var kristna. Legenden hade för judarna syftet att rättfärdiga erövringen av kananéernas land, dvs. Kanaan.

Medeltida araber som importerade slavar från bl.a. Afrika lade i stället tonvikten vid Ham som allmänt ansågs vara förfader till alla afrikaner. Förbannelsen blev ännu tydligare i och med den mörka huden. Medeltidens européer hade mycket oklara begrepp om vem och vad som hade förbannats. Förbannelsen gavs före 1400-talet alla möjliga innebörder och ansågs gälla folk som senare kom att heta asiater (t.ex. tatarerna och invånarna i Indien). Först i samband med de portugisiska utforskningarna av Västafrika i mitten av 1400-talet började européerna med allvar att se förbannelsen som en möjlig förklaring till svart slaveri. Föreställningen om förbannelsen levde kvar till 1800-talet.

Hur kunde det komma sig att dopet inte kunde upphäva förbannelsen? Klart är att Hams förbannelse hade störst inflytande som en folklig myt. Den avfärdades av de lärda som menade att förbannelsen enbart drabbade Kanaan och inte hans broder Kush, som enligt bibeln på 1500- och 1600-talen var de afrikanska folkens verkliga stamfader. Det var knappast någon som i skrift och avhandlingar menade att förbannelsen skulle rättfärdiga de svartas ofrihet. De första som målmedvetet utnyttjade Hams förbannelse var några av debattörerna på slaverianhängarnas sida i USA före inbördeskriget.

Då det saknades starka protester mot slaveriet före mitten av 1700-talet behövdes inte något fullt utvecklat ideologiskt (politiskt och idémässigt grundat påstående) försvar för slaveriet. Detta hindrade inte folkliga attityder och fördomar om svarta som mindervärdiga att växa fram. Redan i slutet av 1600-talet stod det i staten Virginias lag att omvändelse inte medförde frihet. Med andra ord betydde detta för slavarnas del att hednisk (icke-kristen) härkomst var det samma som hedendom - ingen utväg att bli fri fanns. Förhållandet hade samma rasistiska betydelse som "limpienza de sangre".

Mot en tydligare rasism

Som tidigare nämnts hade protestanter och andra kristna uppfattningen att ingen troende människa kunde vara slav inför någon annan än Gud. Detta gjorde det svårt att motivera varför man skulle hålla troende människor som slavar. Gammal kristen tro att andlighet inte nödvändigtvis hade inverkan på världslig status utmanades därmed. Men i och med att man gör hednisk bakgrund till skäl för slaveri understryks att det finns naturliga skillnader mellan raser. På detta sätt motverkas dopets verkan som utjämnande effekt. Denna form av sammanblandning mellan religion och ras kom att bli upprinnelsen till en tydligare rasism under 1700- och 1800-talen.

Litteratur:

Rasism. George M. Fredrickson. Historiska media. 2005.