GetEducated

Kap 9: Nationalkänslan väcks

Människor som talar samma språk och som har en gemensam historia och kultur, brukar man i dag betrakta som ett folk, en nation, men ännu under 1700-talet frågade man inte mycket efter om en person var svensk eller tysk, fransman eller italienare. Det var mycket viktigare om han var adelsman eller bonde, katolik eller protestant.

Europa efter Napoleon

Först under Napoleontidens förtryck vaknade nationalkänslan till liv bland Europas folk. Man började tycka att tillhörighet till samma folk betyder mer än samhällsställning eller religion.

I Österrike bodde en rad olika folk som alla drog åt var sitt håll och ville bilda egna riken inom det österrikiska väldet. På samma sätt var det på Balkan. En rörelse som både splittrade och enade; centralmakten Österrrike - Ungern eller det Osmanska riket på Balkan står för den enande kraften, medan de olika folkslagens nationella rörelser för den splittrande.

Nationalismen under 1800-talet

Under 1800-talet uppstod vad man brukar kalla nationalitetsrörelsen. Den ville att varje nation fritt skulle få bruka sitt språk och utveckla sin kultur. Därför borde varje folk också få bilda en egen stat. De stora folken tyskar och italienare var ännu splittrade i många småländer. Som nationalitetsrörelsen ville förena i två stora riken. Stater som Österrike, Ryssland och Turkiet rymde däremot flera olika folkslag inom landets gränser. Nationalitetsrörelsen ville upplösa länderna, så att folken kunde bilda egna stater.

Skandinavismen

Rörelsen i Europa fick en motsvarighet också i Norden: skandinavismen.

Den uppstod som rörelse vid mitten av 1800-talet, och strävade efter att ena Danmark och de sedan 1814 i union förenade Norge och Sverige såväl kulturellt, ekonomiskt som politiskt. Skandinavismen hade anhängare främst i Danmark och Sverige. Många svenskar drömde också om att genom en skandinavisk union återfå det 1809 förlorade Finland, som man menade hade en rent svensk kultur. Pionjärerna (de som startade) för skandinavismen var universitetsstudenter. Danska, norska och svenska studenter möttes till uppmärksammade möten (Uppsala 1843, Köpenhamn 1845). I tal och sång eggade man till skandinavisk samling mot en hotande omvärld (den s.k. studentskandinavismen). Efter det att Danmark fått utkämpa kriget mot Tyskland (1864) ensamt, utan stöd från den svenska regeringen, tynade skandinavismen bort. Vissa resultat av rörelsen kan dock spåras; post- och myntunion och gemensam lagstiftning på många områden. Inte heller skall man förringa det Oscar I pekade på då han 1856 på Drottningholms slott talade till nordiska studenter som samlats till ett nytt skandinavistiskt möte: "Hädanefter är krig, Skandinaviska bröder emellan, omöjligt."

Liberalism och nationalism hand i hand

Nationalitetsrörelsen hörde nära ihop med liberalismen. Liksom liberalismen hade den sina närmsta anhängare bland studenter och andra intellektuella, och bland städernas borgare. På många håll smälte nationalitetsrörelsen samman med liberalismen i en gemensam frihetsrörelse. Sina främsta motståndare hade nationalitetsrörelsen bland konservativa statsmän i exempelvis Österrike och Ryssland. En orsak är att nationalitetsrörelser ju ville upplösa dessa båda stormakter.

De nationella rörelserna förändras

Mot slutet av 1800-talet talade man inte längre om nationalitetsrörelsen utan om nationalismen. Det var inte bara ett annat ord man använde, utan de nationella rörelserna hade verkligen förändrats.

Den ursprungliga nationalitetsrörelsen var en frihetsrörelse. Den gick ut på att varje folk utan undantag skulle ha rätt till sitt språk och sin kultur. I de stora och mäktiga staterna uppstod snart en nationalstolthet, som ofta kränkte andra folks nationella känslor. Det är i regel dessa fränare nationella strävanden som man syftar på, när man talar om nationalism. Denna nationalism gick, och går fortfarande ofta samman med en konservativ politisk inriktning.

Nationalismen skapar förtryck

Även efter nationalitetskrigen hade man långt till nationalitetsrörelsens mål: ett folk - en stat. I många stater fanns nationella minoriteter, dvs. folkgrupper med ett annat språk och en annan kultur än de flesta av landets övriga invånare. I vissa länder ville man förmå sådana grupper att byta nationalitet. Ännu i slutet av 1800-talet lydde många människor i Europa under främmande styre. De stora nationerna försökte tvinga små folk inom sina gränser att överge sina egna språk och kulturer. Så vållade de nationella strävandena nya tvister och krig.

I Tyskland fanns en dansk minoritet i norr, en polsk i öster och en fransk i väster. Tyskarna försökte få dem att överge sina egna språk och tala tyska i stället. I dessa trakter infördes det tyska språket i skolor och vid domstolar. Med liknande metoder strävade ryssarna att förryska finländare och balter.

Nationalismen skapar politiska motsättningar

I slutet av 1800-talet rådde fred i Europa, men det var en osäker och bräcklig fred. Nationalismen ökade nämligen motsättningarna mellan stormakterna.

Det rådde stark spänning mellan Frankrike och Tyskland. Även på Balkanhalvön fanns oro. Ryssland och Österrike tävlade om att vinna inflytande bland de många nya småstatema där. Den nya nationalismen skapade hat mellan folken, och stormakterna började kapprusta. Krigsrisken ökade i Europa, och kapprustningstakten bara steg högre och högre, mot en katastrof. I många av Europas fabriker framställdes allt fler kanoner. Snart kom vapenindustrin att skörda det som alltid är förknippat men den sortens industri: krig!

Vi närmar oss det första världskriget, och en av orsakerna till att det bröt ut är just den aggressiva nationalismen.

Litteratur

Nya tidens världshistoria II. R. R. Palmer. Nordstedts. 1960

Imperiernas tidsålder. E. J. Hobsbawn. Tiden. 1989

Nationalencyklopedin. Nätupplagan. 2005