GetEducated

Kap 8: Imperialismens orsaker

Under slutet av 1800-talet nåddes kulmen på den koloniala erövringen som påbörjats av de europeiska stormakterna på 1600-talet. Man kontrollerade nu för första gången de erövrade områdena totalt. En hektisk verksamhet inleddes med ett grundligt och skoningslöst utnyttjande av koloniernas råvaror. Religiösa samfund gick ofta hand i hand med entreprenörerna och exploatörerna, spridande kristendomens ljus över "barbarerna" samtidigt med skolverksamhet, där man lärde dem att läsa ur "nyttiga" bibeltexter. Gamla kulturer i de erövrade länderna gick förlorade.

Vilka drivkrafter och motiv kan man se bakom imperialismen på 1800-talet? Med en snabb blick blir det självklara svaret ren och skär vinningslystnad. Det är nog så sant, även om ländernas regeringar påstod annorlunda.

Om man vill kan man se i imperialismen tre huvudtyper av drivkrafter: ekonomisk vinningslystnad, politisk prestige (ära) samt den tekniska och vetenskapliga utvecklingen. Alla tre är tätt inflätade och integrerade med varandra.

Ekonomiska drivkrafter

Industrialiseringen ökade välståndet i Europa. Masstillverkningen av varor och handel ökade dramatiskt och en ansamling av kapital började växa. De nya investeringarna i Europa gav inte den snabba utdelning man tänkt sig, utan blickarna vändes mot andra kontinenters investeringsobjekt där kapitalägarna räknade med större vinst. Och visst fanns där både snabbare och större avkastning än väntat. Följden blev att många privata bolag kom att satsa på kolonierna och därmed dominera deras ekonomi. Naturligtvis dikterade bolagen även den politik som fördes. Den växande industrin i Europa var i stort behov av råvaror, t.ex. fibrer, metaller och animaliska (från djurriket) produkter. Detta fanns i kolonierna, och priserna var ringa. Man tog det man behövde, för med vapen i hand behövdes inte ens betalning.

Den ökade köpkraften i Europa medförde ökad efterfrågan på "lyxvaror". Länge hade kryddor varit det mest exotiska, men nu utökades sortimentet med te, kakao, kaffe, vin och frukt. En del industrivaror som tillverkades av koloniala råvaror skulle säljas tillbaka till kolonierna, och på så vis säkra marknader för den egna industrin. Detta gällde i viss mån lätt verkstadsindustri, men framförallt textilindustrin. Brittiska textilfabrikanter köpte bomull billigt från Indien (Indien var med andra ord deras råvarumarknad), men de brittiska fabrikanterna sålde också en del av sina färdiga bomullstyger där (Indien var alltså också avsättningsmarknad för en del av deras tillverkning).

De europeiska staternas plan för att upprätta kolonialvälden var rädslan för konkurrens med andra industristater. Man siktade på att bli självförsörjande enheter via kolonierna. Konkurrenterna kunde utestängas genom importtullar. Naturligtvis kunde en europeisk stat handla med länder utan att skaffa sig kolonier. Men man var rädd för att andra stater skulle lägga beslag på de värdefulla områdena och man sökte utestänga sina konkurrenter därifrån. Ville man vara på den säkra sidan, måste man alltså själv erövra sina råvaru- och avsättningsmarknader. Därför ledde industrialiseringen i Europa till en formlig kapplöpning efter kolonier runtom i världen.

Prestige och politisk maktbalans

Den territoriella utvidgningen (ökning av landytan) av de koloniala väldena gav moderlandet en extra strålglans, makt och prestige. Byggnader och pompösa statyer med paradgator och den nya kapitalistiska överklassens begär att synas kom att märkas i det koloniala Europas huvudstäder. Den tyske kejsarens koloniala längtan att "ta en plats i solen" kunde tillämpas på fler kungahus i Europa.

Erövringarna var också ett sätt att skapa politisk maktbalans, så att ingen skulle kunna bli en mäktigare nation än de andra. Om en stat startade en erövring på något ställe utanför Europa, vakade de övriga på utvecklingen, och sökte efter liknande objekt själva. Mot slutet av 1800-talet deltog också länder, som inte alls var särskilt industrialiserade – t ex Ryssland och Italien – i kapplöpningen efter kolonier. En annan tanke man hade var att moderländernas eget befolkningsöverskott, uppkommet under industrialismen, kunde sugas upp genom emigration till de erövrade kolonierna. Detta förblev dock i praktiken bara en idé som inte förverkligades, då det flesta européer som emigrerade gjorde det till USA, Australien och Sydafrika.

Teknisk och vetenskaplig utveckling

Den industriella och tekniska utvecklingen under 1800-talet gjorde det viktigare än någonsin för européerna att handla med främmande världsdelar. Den skapade nya samfärdsmedel – järnvägar och ångbåtar – som kom alla avstånd att krympa. Den utrustade de europeiska stormakterna med effektiva krigsvapen. Vapensmedjorna jobbade som aldrig förr i det industrialiserade Europa, och det är med massfabrikationen av vapenslag som ryggrad som omvärlden kom att erövras av de vita européerna.

Bara en nation utanför Europa, Japan, lyckades snabbt lära sig västerländsk teknik och bygga upp en modern industri och krigsmakt. Japan råkade inte heller under någon europeisk stats inflytande (förutom en kort period under mitten av 1800-talet av USA) utan blir själv så småningom en imperialistisk stormakt.

Européerna ville sprida västerländsk religion och civilisation (som europeiska värderingar och bruk) över världen. Varje kolonialmakt var övertygad om att just dess kultur var särskilt värdefull och mest förtjänade att spridas till andra folk. Missionsstationer i erövrarnas skydd växte upp och var som en förlängd arm och hjälpreda för kolonisatörerna. Dock fanns det missionärer som påtalade grova orättvisor och övergrepp, som t.ex. i Kongo.

Vetenskapliga expeditioner som sändes ut var också ett uttryck för det "europeiska uppdraget" att kartlägga och utforska främmande länder. De vita fläckarna (okända platserna) på världskartan blev allt färre, och snart hade européerna satt sin fot överallt på jorden.

Litteratur

Nya tidens världshistoria II. R. R. Palmer. Nordstedts. 1960

Imperiernas tidsålder. E.J. Hobsbawn. Tiden. 1989