GetEducated

Kap 7: Slaveri och triangelhandel

Från Västafrika utgick den mest omfattande människohandel som förekommit i historien, slavhandeln över Atlanten. Under några hundra år tvångsförflyttades människor från detta område som slavar till Amerika. Området blev med rätta kallat slavkusten.

Slaveriet i historien

Slaveriet i Afrika är inte det enda exemplet i historien på hur människor användes som handelsvara. Sådant har förekommit i många länder och kulturer i alla tider. Verksamheten har gått under olika namn: "träldom", "livegenskap" och slaveri. Gemensamt för dessa system är att en person äger andra individer, som fråntas rätten att bestämma över sitt eget liv.

Motivet för att äga och använda, sälja och köpa slavar har som regel varit ekonomiskt. Det har gällt att skaffa billig arbetskraft. Trälarna och slavarna har dessutom utfört det tyngsta arbetet åt sina herrar. Slaveriet kan således sägas vara en brutal form av ekonomisk utsugning.

I äldre tider tog segrarmakterna ofta trälar som krigsbyte. Rättvisan tillhörde den som vann. Förlorarna blev ofta slavarbetare åt segrarna. I bibliska berättelser läser vi exempelvis om hur judarna levde i trälliknande fångenskap i både Egypten och Babylon. Detta är bara ett par exempel bland många från äldre tider.

Slaveri under antiken

De antika kulturerna i Egypten, Grekland och Rom är den västerländska civilisationens grund. De byggde alla på slaveri. En stor del av invånarna i dessa samhällen utgjordes av slavar. De serverade vid de fria männens bord, byggde deras palats och släpade stenar till pyramiderna och man kan säga att de därigenom möjliggjorde den kulturella blomstringen.

Slaveri i Norden

Också här i Norden har människorov och människohandel förekommit. Vikingarna infångade under sina resor längs främmande kuster in människor, som de sedan använde som trälar hemma, eller bytte mot guld, skinn och vapen. Träldomen levde kvar i Sverige långt efter kristendomens införande och avskaffades först på 1300-talet.

Träldomen i Ryssland

I det gamla ryska samhället levde träldomen kvar mycket länge. De stora godsens arbetare var ofta livegna. Deras adliga herrar förfogade över dem som över boskap. De kunde inte flytta eller på annat sätt bestämma över sina egna liv. Först på 1860-talet avskaffades denna ordning. Då blev 15 miljoner trälar frigivna, åtminstone på pappret.

Det moderna slaveriets historia

Ny arbetskraft behövs i Amerika

Det grymmaste och mest omfattande slaveriet har dock inte försiggått i Europa utan i Amerika. När européerna omkring 1500 började erövra den amerikanska världsdelen förvandlade de på många ställen den ursprungliga befolkningen, indianerna, till slavar. Det var framför allt i Spaniens och Portugals kolonier i Sydamerika, där indianerna sattes att arbeta i silver- och guldgruvorna. Koloniseringen av Nordamerika började på allvar kring mitten av 1600-talet, även om tillfälliga försök gjorts tidigare.

Till följd av sjukdom och misshandel minskade indianbefolkningen i Sydamerika kraftigt. Ny arbetskraft måste skaffas. Nu gällde det inte bara att få arbetskraft till gruvorna i Sydamerika, utan också senare från mitten och slutet på 1600-talet till de stora plantagerna (stora jordbruk där man oftast bara odlade en gröda) för bomull, sockerrör och tobak i Nordamerika. Immigranterna (de som flyttade ifrån Europa till kolonin) från Europa var alltför fåtaliga för att räcka till, och dessutom var de inte villiga att utföra det hårda och lågt betalda arbetet.

Afrikaner blir handelsvara

Nu började importen av arbetskraft från Afrika. Slavhandeln över Atlanten startade. Levande människor blev under lång tid den viktigaste av alla varor på världsmarknaden. Stora företag bildades för ändamålet. Städer i Europa, framför allt i England, blomstrade tack vare slavhandeln. Många enskilda personer skaffade sig stora förmögenheter genom denna trafik.

I Afrika var slaveriet ingenting nytt. Särskilt omfattande var slavhandeln på östra sidan, där det fanns ett starkt arabiskt inflytande och många slavhandlare från mellanöstern som kom för att skaffa slavar.

Det var hursomhelst européerna som satte slavhandeln i system och framförallt organiserade den i stor skala. Hur många människor som rövades bort från Afrika och sändes över Atlanten finns det inga säkra uppgifter på. Säkert förlorade Afrika minst 30 miljoner människor. Kanske siffran uppgick till 50 miljoner. Långt ifrån alla kom fram. Många förolyckades på vägen och ibland dödades de under försök att göra uppror på slavfartygen.

Det första slavskeppet gick från Afrika till Haiti vid den amerikanska kusten år 1562. Det medförde 300 slavar. Storbritanniens drottning Elisabeth var så nöjd med denna resa att hon lät adla kaptenen samt gav honom som present sju skepp, så att han kunde utöka slavtrafiken. Ett kallades Jesus och ett annat fick namnet Johannes Döparen (ett talande uttryck för hur erövring och religion gick hand i hand). Att slavhandeln vare sig gick ihop med bibelns ord om "att älska din nästa såsom dig själv" och "du skall inte dräpa" tog varken präster eller slavhandlare någon notis om.

Till en början infångades slavarna efter den atlantiska kusten. Senare fick man söka sig allt längre in i Afrika och för att klara denna uppgift samarbetade slavhandlarna med afrikanska kungar och stamhövdingar. Rövarband drog också omkring i byarna och infångade människor.

Omänskliga förhållanden

Färden från inlandet till kusten kunde pågå i flera veckor. Vandringen gick ofta genom besvärlig terräng i ett prövande klimat. Många klarade inte strapatserna. Några siffror finns inte men troligen dog miljontals människor under dessa slavtransporter från inlandet till kusten.

Där överlämnade slavjägaren sina varor till slavhandlaren från Europa, som i sin tur sålde dem vidare till kaptenen på slavfartyget eller hans företag. Unga män var mest eftertraktade. Under 1600-talet kunde priset för en ung man vara 30 kronor. När efterfrågan steg blev de dyrare.

En brutal handel

Slavarna samlades i läger i väntan på transport. Ofta kunde det dröja flera månader innan fartyget kom. De infångade levde i skräck. Många av dem hade aldrig sett havet förut. Skilsmässan från familjen och hembygden var svår. När fartygen äntligen kom, sökte slavarna ofta begå självmord för att slippa föras ombord.

På fartyget packades slavarna samman tätt för att fartyget skulle kunna ta största möjliga last. Slavarna låg direkt på golvet. Vanligen hade varje slav inte mer än en halv meters bredd till förfogande. För att hindra fångarna från att göra uppror slogs de ofta i bojor. Smutsen, hettan och trängseln ombord gjorde livet outhärdligt. Många tog sina liv. På fartygen kunde slavarna utsättas för djup förnedring. En medlem av det engelska parlamentet (riksdag), som var motståndare till slaveriet, berättade: "Slavarna är packade samman i sidled som vi packar sill. På mornarna får besättningen gå ned i lastrummen för att lossa kedjorna på dem som har dött under natten. Bojorna som förenar den döde slaven med hans levande kamrat måste då brytas upp."

Triangelhandeln

Slavskeppen gick i en triangel över Atlanten. De hämtade slavar i Afrika, dessa fördes över till Amerika. Där tog man last av bomull, socker och tobak, som levererades till hamnstäderna i England, Holland och andra länder i Europa. Därifrån seglade fartygen till Afrika med brännvin, tyger och andra varor, som utbyttes mot nya slavar, som gick till Amerika. På så sätt seglade fartygen aldrig tomma. Alla förtjänstmöjligheter utnyttjades.

Livet som slav

Efter månader till havs nådde fartygen sin destination (mål) i Nordamerika, Sydamerika eller i den västindiska övärlden. Där väntade uppköparna. Ännu en gång såldes slavarna. Ofta ordnade man slavauktioner, som när man säljer kreatur.

Så sändes slavarna ut på fälten eller ner i de mörka gruvhålen. Arbetet började tidigt på morgonen och pågick till sent på kvällen. Lön utgick vanligen i form av så mycket livsmedel och andra förnödenheter som slavfamiljen behövde för att hålla sig vid liv. Slavar som inte lydde sina "masters"(herrar) blev ofta misshandlade. Några lagar till slavens skydd existerade knappt. Slavägarna bestämde själva villkoren. Den slav som inte lydde sin master blev ofta brutalt misshandlad.

För att slavarna inte skulle rymma, brände slavägaren ofta in sitt namn – sitt bomärke - i huden på dem. Detta skedde under oerhörda smärtor. Samma metod användes för att märka kreatur. Slavägarna var angelägna att slavarna skulle föda många barn, som kunde bli nya starka och arbetsvilliga slavar. Därför valdes unga friska kvinnor ut att para sig med dugliga och starka unga män, en slags avelsdrift (uppfödning) av människor.

Slavarna blir "fria"

Länge pågick denna handel utan protester från de kristna länderna i Amerika och Europa. Först i början av 1800-talet blev invändningarna så starka att de kunde börja påverka utvecklingen. Slavskeppen gick över Atlanten allt mer sällan. I land efter land på den amerikanska kontinenten upphävdes slaveriet. I USA, där det största antalet afrikanska slavar fanns, skedde det genom ett beslut av president Lincolns, år 1863.

Men de tidigare slavarna blev därmed inte fria. För många av dem fortsatte livet på ungefär samma sätt som tidigare. Negrerna räknades inte som medborgare. Under de mer än hundra år som har gått sedan slavsystemet upphävdes har visserligen mycket blivit bättre, men ännu idag har delar av USA inte förmått att helt frigöra sig från slavtidens tänkesätt.

Slaveriets effekt för Afrika

Också i Afrikas historia har slavsystemet satt djupa spår. Samhällssystem slogs sönder. Motsättningar mellan olika afrikanska folk skapades. Hela Afrika försvagades. När europeiska kolonialmakter senare började sin egentliga erövring av Afrika, hade världsdelen redan förlorat mycket av sin motståndskraft och kunde inte stå emot inkräktarna. Den vite mannen blev afrikanernas herre under flera sekler.

Helt har Afrika ännu inte kunnat befria sig från slaveriet. Fortfarande sker en viss slavtrafik från arabiskt håll i nordöstra Afrika (Sudan) till några arabiska länder i Mellanöstern. Trots aktioner i FN och andra internationella organisationer har denna trafik inte gått att stoppa.

Litteratur

Afrikas historia. Roland Oliver – J. D. Fage. Aldus. 1967

Nya tidens världshistoria. I. R. R. Palmer. Nordstedts. 1960