GetEducated

Kap 6: Efterkrigstiden 1945–

Kanske borde efterkrigstiden delas in i två tidsavsnitt; tiden fram till 1989, som framför allt kännetecknas av maktkampen mellan de två stormakterna USA och Sovjetunionen, det s.k. kalla kriget, och tiden efter Berlinmurens och östblockets fall. De sistnämnda händelserna ligger möjligen fortfarande för nära i tiden för att vi ska kunna göra någon helhetsbedömning av en tänkbar epok, men givetvis finns det redan nu tankar kring slutet av 1900-talet. All epokindelning är svår, och det är oftast riktigt "stora" eller oväntade händelser som avgör avgränsningar mellan epoker eller tidsindelningar. Och visst är muren fall 1989 en sådan händelse. Hur framtidens historiker kommer att se på vår egen tid kan vi bara fundera kring. Tills vidare betraktar vi därför tiden efter 1945 som en epok.

Politiska förhållanden

Det kalla kriget

Efter andra världskriget blev motsättningarna mellan det kommunistiska Sovjetunionen och de kapitalistiska länderna, den s.k. västvärlden eller demokratierna Storbritannien och USA efterhand allt större. För Sovjetunionen var det viktigt att säkra västgränsen – två gånger under 1900-talet hade man blivit invaderade västerifrån av Tyskland (första och andra världskriget). I Västeuropa och USA fruktade de borgerliga och socialdemokratiska regeringarna kommunismen i öst som spred sig alltmer. Resultatet blev ett Östeuropa med socialistregeringar i Polen, Tjeckoslovakien, Ungern m.fl.(De s.k. "satellitstaterna") toppstyrda av den kommunistiska centralbyrån i Sovjetunionen och Moskva: "Från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet har en järnridå dragits ner över kontinenten", som Winston Churchill uttryckte sig i ett tal 1946. Så småningom delades Tyskland, liksom Korea, i två delar; en västlig del och en östlig del. Det kalla kriget mellan öst och väst startade och Churchills "ironcurtain" blev ett faktum.

Kapprustningen

En kapprustning utan motsvarighet satte igång, men motsägelsefullt nog var det kanske denna som förhindrade ett direkt krig mellan supermakterna. Vapnen blev helt enkelt för farliga; vid anfall var risken för "massiv vedergällning", dvs. total utplåning av det egna landet, alltför stor. Nära storkrig var det dock flera gånger: I början av 1950-talet utbröt krig mellan Nord- och Sydkorea. USA gick med FN:s stöd in i kriget på Sydkoreas sida och fred slöts först sedan Kina gått in på Nordkoreas sida med en halv miljon man. 1962 fick USA:s president John Kennedy se fotografier som visade att Sovjetunionen var i färd med att bygga raketbaser på Kuba. Amerikanska flottan slog en järnring runt ön och vägrade släppa fram sovjetiska fartyg. Denna händelse, kallad Kubakrisen, följdes med spänning världen över. Den slutade med att Sovjetunionen backade, men vad hade hänt om de inte gjort det?

Tredje världen

Förutom det kalla kriget har efterkrigstiden präglats av två motsatser; nationalism i form av frigörelser från gamla kolonialvälden och internationalism uttryckt i diverse övergripande organisationer som t.ex. FN. I så gott som alla tredje världens länder har nationella rörelser lett till frigörelse från kolonialism och imperialism. I vissa länder gick detta relativt enkelt och smärtfritt, men i andra länder – framförallt i Frankrikes kolonier – har blodiga befrielsekrig utkämpats. Längst och värst blev kampen i Vietnam, där befrielsekriget övergick i ett inbördeskrig som i sin tur blev till en del av det kalla kriget – kampen mellan kommunismen och den västerländska demokratin. USA, som setts som stora hjältar efter andra världskriget, Koreakriget och Kubakrisen, fördömdes för sin insats i Vietnamkriget av stora delar av västvärlden, inte minst för sina bombningar av civila. TV spelade här säkert en viktig roll: För första gången kunde ett krig följas på nära håll, hemma i tv-soffan, och de fasanfulla bilderna av fosforbomber, brinnande byar och barn, utslängda vietnameser från helikoptrar och massiva bombningar av Hanoi förstärkte inte USA´s internationella rykte. I Sverige fick Olof Palme en ledande roll som kritiker av Vietnamkriget, vilket ledde till frysta förbindelser mellan USA och Sverige ändå till 1986 då Palme mördades.

Nationalism i Öst efter 1989

Efter Berlinmurens fall 1989 fick nationalismen ny fart. Ur den gamla Sovjetstaten uppstod en mängd nygamla stater – Estland, Lettland, Litauen, Ukraina, Georgien etc. – och i det forna Östeuropa kom gamla motsättningar i dagen, inte minst i f.d. Jugoslavien. Av kommunismen undertryckta och förbjudna rörelser som kristna sekter och nazistiska organisationer växte fram ur ruinerna av det döende Sovjetväldet. Samtidigt med dessa yttringar har resten av Europa gått i motsatt riktning, och en internationaliseringsprocess har pågått genom bildandet av den Europeiska Unionen (EU - som också utvidgat sitt medlemskap till en del gamla östländer). Liknande samarbetsprojekt förekommer också i andra delar av världen, bl.a. i Sydostasien och Afrika, fast dessa är inte lika långtgående. Idag har delar av öst inlemmats i EU i form av några f.d. satellitstater och näst på tur för en anslutning till EU verkar Turkiet stå; en intressant tanke, med tanke på islams roll i världspolitiken.

Ekonomiska och sociala förhållanden

Global ekonomi och multinationella företag

Den globala (världsomfattande) ekonomin har under efterkrigstiden letts av USA och Japan. Bildandet av EU kan ses som ett försök att bryta denna dominans, eller finna en möjlighet att åtminstone inte hamna alltför långt efter dessa stater. En tydlig utvecklingsriktning i efterkrigsekonomin är annars de allt större skillnaderna mellan de s.k. i-länderna (industrialiserade länder) och u-länderna (utvecklingsländer). Att vissa u-länder lyckats förbättra sin ekonomi, framförallt länderna i Sydostasien samt de oljeproducerande staterna i OPEC, kan inte dölja det faktum att flertalet fattiga länder blivit ännu fattigare, och att vi i de rika länderna hela tiden höjt vår levnadsstandard på dessa länders bekostnad. Stark kritik har riktats mot multinationella företag (företag med verksamhet i många olika länder) som utnyttjar den billiga arbetskraften, mot avsaknaden av arbetslagar och anställningstrygghet i tredje världen, mot att kunna pressa produktionskostnaderna för att därmed öka vinsterna. Företagens försvar har varit att de faktiskt skapar arbetstillfällen och därmed hopp om en förbättrad ekonomi för de aktuella länderna. Detta argument kan naturligtvis inte dölja det faktum att arbetskraften i u-länderna är tiofalt billigare än i det egna i-landet, och i rent vinstsyfte förlägger man hellre en viss produktion i "stabila" länder med låga löner.

Miljöförstöring

Ett pris vi fått betala för vårt välstånd är den stora miljöförstöringen. Varken den kapitalistiska eller den socialistiska ekonomin har kunnat hantera detta problem, och om västvärlden är ett misslyckande i detta avseende, är den en katastrof i de forna öststaterna, där ordet miljö inte ens verkar ha funnits i ordboken. Ökad information och växande medvetenhet om problemen gör dock att en viss optimism kan skönjas inför framtiden, även om läget i många fall är akut. Frågan är om problemet kan hanteras inom den existerande ekonomiska modellen - där tillväxt är själva målet med ekonomin -, eller om vi måste finna ett nytt ekonomiskt system? Åsikt står mot åsikt.

Orättvis resursfördelning

Ekonomiskt sett har människorna i västvärlden fått det allt bättre under efterkrigstiden. Klasskillnaderna har överlag minskat, allt fler genomgår högre utbildning, möjligheterna att resa har ökat liksom möjligheterna att ta del av ett ökande kulturutbud. Detta tillstånd gällde fram till slutet av 80-talet, då rikare blev ännu rikare och fattigare ännu fattigare och den tendensen håller i sig än idag. Även i vår välfärd ser man idag "shoppingbags" gå omkring, och det finns personer som är hemlösa och sover utomhus.

Vidare har möjligheterna för kvinnor att arbeta och utbilda sig blivit större, inte minst genom utbyggnaden av barn- och äldreomsorgen som medfört att kvinnorna inte längre är så låsta.

Stressrelaterade sjukdomar såsom magsår och hjärtinfarkt har ökat, liksom de psykiska sjukdomarna. Ungdomsbrottsligheten har blivit grövre och hopplösheten (som kan leda bland annat till främlingsfientlighet och rasism) frodas när ungdomar inte längre känner att de behövs, och inte vet om de får jobb efter avslutad utbildning. Den orättvisa resursfördelningen mellan nord och syd har dessutom lett till att en allt större del av mänskligheten fått det betydligt sämre. Svältkatastrofer i flera afrikanska länder, såsom Biafra (nuvarande Nigeria) och Etiopien, som fortfarande är utpräglade jordbrukssamhällen, har visat att den ekonomiska välfärd industrisamhället fört med sig endast är till glädje för ett fåtal.

Kultur och religion

Sekularisering och materialism

Det västerländska samhället har under efterkrigstiden blivit alltmer sekulariserat. Med detta menas att religionen spelar allt mindre roll för allt fler människor. Många hävdar att detta lett till ett tomrum hos många människor, ett tomrum som man försökt fylla med något annat. "Prylgalenskap", övertro på vetenskapen, medlemskap i någon sekt eller ockultism (tron på det övernaturliga) skulle kunna vara följder av denna vilsenhet. Den s.k. "New age" med diverse idéer av österländskt ursprung har vunnit mark, men i vissa delar av världen har utvecklingen gått åt motsatt håll. I Iran tog islamska fundamentalister (bokstavstroende) makten 1979 i protest mot de stora sociala orättvisor det kapitalistiska systemet från väst medfört. Starka fundamentalistiska krafter finns nu i många av arabländerna, och om inte ledarna i dessa länder kan utjämna orättvisorna finns det stor risk för konflikter och revolter, såväl inom som utanför ländernas gränser. I slutet på 1900-talet stegrades motsättningarna mellan kristna och muslimska fundamentalister, främst genom USA´s engagemang i mellanöstern. När sedan 11 september attentatet mot USA kom 2001 har USA´s regering med Bushadministrationen i spetsen inte sparat på krutet, utan inlett krig utan slut mot terrorismen. Orsakerna till attentatet och Bush politik råder det delade meningar om.

Kultur

Kulturellt sett har efterkrigstiden varit ungdomskulturernas epok. Jazz-, rock- och popmusik (med otaliga typer av underavdelningar) har samtliga börjat "på gatan" för att sedan utnyttjas av kommersiella krafter och få enormt genomslag. En positiv effekt är kulturernas gränsöverskridande egenskaper - i dagens populärmusik finns det utrymme för såväl afroamerikanska tongångar som indiska ragor eller traditionell österländsk musik. Punkmusiken var ett kraftigt slag i bältet mot samhället, liksom rappen idag, främst av Afroamerikaner. Att så många läser spanska idag på bekostnad av det tyska språket i grundskolan beror säkerligen på den musik som utvecklats i spansktalande delar av mellan- och Latinamerika och som spritts via MTV.

Vad beträffar filmindustrin domineras den i Europa och stora delar av världen av den amerikanska industrin, med konkurrens från England. Indien har också kommit starkt i.o.m. "Bollywood", en travesti på Hollywood, från Bombay.

De länder som har multinationella företag och elektronik som basnäring är fortfarande världsledande och de gamla kolonialmakterna i Europa och USA sitter fortfarande säkert i förarsätet som ledare för utvecklingen tillsammans med Japan.

Litteratur

http://stiglundberg.org/historiska_epoker/#Efterkrigstiden; förf. Dan Classon. 1998

A history of the World in the Twentieth century. J. A. S. Grenville. Cambridge, Massachusetts. 1994

Imperiernas tidsålder. E. J. Hobsbawn. Tiden. 1989

Nya tidens världshistoria II. R. R. Palmer. Nordstedts. 1960

The Times Illustrated History of The world. Ed. By Geoffrey Parker. Time books. Hongkong. 1995

Världen efter 1945. Philip Bell. Prisma. 2001

Historien efter 1914. Åke Holmberg, Åke Thulstrup. Esselte studium AB. Stockholm. 1981