
I juni 1914 sköts den österrikiske tronföljaren och hans hustru till döds i den dåtida österrikiska provinsen Bosnien. Bakom dådet låg serbiska nationalister som ville skapa ett storslaviskt rike där Bosnien skulle ingå. Denna händelse, skotten i Sarajevo, sägs vara den tändande gnistan till det som blev första världskriget. Men för att en gnista ska kunna bli farlig krävs det något explosivt i närheten. Frågan är alltså vad själva krutdurken bestod av, dvs. de bakomliggande faktorer som möjliggjorde det första världskriget?
De viktigaste orsakerna står att finna i föregående epoks nationalism och imperialism. Frankrike ville ha revansch för nederlaget mot Tyskland 1870–71 och många stater fruktade Tysklands makttillväxt. På Balkan, Europas oroliga hörn, möttes många korsande intressen: Serbien ville som tidigare nämnts skapa ett enat slaviskt rike och stöddes av Ryssland medan Österrike-Ungern givetvis slog vakt om sina besittningar. Under den imperialistiska dragkampen om råvarutillgångarna i Asien och Afrika hade många mindre sammandrabbningar mellan stormakterna ägt rum, vilket lett till en kapprustning av sällan skådat slag. För att upprätthålla maktbalansen i Europa ingick man också allianser. Vid krigets utbrott stod Tyskland, Österrike-Ungern och Italien, trippelalliansen eller centralmakterna, mot Frankrike, Storbritannien och Ryssland, ententen. Utan dessa allianser hade kriget knappast fått den spridning det fick. Kanske hade det inte ens börjat: Frågan är om Österrike-Ungern vågat förklara krig mot Serbien om man inte haft Tysklands stöd?
Krig ses ofta som ett sätt att ena ett folk genom att det ställs mot en gemensam yttre fiende. Av denna anledning kan framför allt de nya staterna i Europa ha sett kriget som någonting positivt. Det fanns gott om inre konflikter hos varje stormakt, och som exempel kan man se Österrike – Ungern, där centralmakten med kejsaren i spetsen medelst ett krig fick näring åt de sammanhållande krafter han representerade.
Efter den s.k. Svarta veckan, då krigsförklaringarna följde slag i slag, utvidgades kriget så att det som mest deltog 28 länder från fem världsdelar. Ubåtar, flygplan, kulsprutor och stridsvagnar användes nu för första gången i krig. Avgörande för krigsslutet blev USA: s inträde 1917. Fyra miljoner soldater satte amerikanarna in i kriget.
Freden i Versailles 1919 blev mycket hård för förloraren Tyskland. Elsass-Lothringen förlorades till Frankrike och ytterligare områden fick släppas till Polen respektive Danmark. Man förbjöds att ha ett flygvapen, fick endast ha en obetydlig flotta och en armé på högst 100 000 man. Dessutom fick man såsom förlorare stå utanför det nybildade Nationernas förbund, NF, och ådömdes ett orimligt stort skadestånd, helt omöjligt att betala. Efter kriget uppstod vidare en rad nya stater: Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern blev alla självständiga. Serberna fick dessutom som de ville, då ett storslaviskt rike, Jugoslavien, bildades.
Första världskriget var en seger för demokratin. Två årtusenden av härskartraditioner från Roms och Bysans dagar tog slut: Tsaren, Sultanen, Habsburgskejsaren och Tyske kejsaren abdikerade eller blev av med sin makt samtliga. Det var demokratier som hade segrat – USA, Storbritannien och Frankrike – och i de besegrade länderna Tyskland och Österrike infördes demokrati. I många länder, däribland Sverige, utvidgades dessutom de demokratiska rättigheterna så att även kvinnor fick delta i allmänna val. Under återuppbyggnadsskedet efter kriget var dessutom efterfrågan på arbetskraft stor, vilket ledde till att arbetarna kunde ställa krav och fackföreningar accepterades i flertalet länder.
Demokratin var dock ingen självklarhet. Ryssland hade genom revolutionen 1917 ersatts av det kommunistiska Sovjetunionen, i Italien tog Mussolini och fascisterna makten 1922 och redan 1923 försökte en ung österrikare vid namn Adolf Hitler ta makten i Tyskland genom den s.k. ölkällarkuppen i München. Tysklands ekonomi var vid den här tidpunkten körd i botten genom en fruktansvärd inflation, framtvingad av de orimliga skadeståndskraven. Kuppen misslyckades och Hitler fängslades. I fängelset fick han dock tillfälle att finslipa sina argument och skrev Mein Kampf. När så den amerikanska börskraschen inledde 30-talets stora depression, kunde Hitler genom skicklig agitation och manipulation bli rikskansler 1933. Snabbt gjorde han sig kvitt alla politiska motståndare och redan 1934 blev han der Führer, Tysklands diktator.
Många bedömare hävdar att de båda världskrigen egentligen bara var ett krig, som nu fortsatte efter en tids vapenstillestånd. I Tyskland var det en utbredd föreställning att tyskarna förlorat det första världskriget inte på grund av sin svaghet, utan därför att deras egna politiker svikit dem. Denna s.k. dolkstötslegend utnyttjades av Hitler och nazisterna liksom det faktum att Tyskland behandlats alltför hårt i Versaillesfreden. Hitler hade tre utrikespolitiska mål: För det första ville han återställa Tysklands gränser och rättigheter som de var innan ovan nämnda fred. För det andra ville han samla alla områden med tysktalande befolkning i ett stortyskt rike. Detta rike skulle sedan skaffa sig utökat livsrum österut. Mellan åren 1935–38 visade Hitler gång på gång att han menade allvar: Allmän värnplikt infördes, Österrike anslöts, delar av Tjeckoslovakien införlivades osv. Ändå gjorde västmakterna ingenting – de var så inställda på att bevara freden att de vägrade se vad som försiggick. När Polen anfölls den första september 1939 gick det dock inte att blunda längre. Kriget var ett faktum.
Andra världskriget kom att bli det mest brutala av alla krig. 50 miljoner människor dog, de allra flesta helt oskyldiga civila. Sovjetunionen förlorade flest – troligen uppemot 20 miljoner ryssar fick sätta livet till. I nazisternas dödsläger, Auschwitz, Dachau, Buchenwald m.fl., mördades ca 10 miljoner människor, framförallt judar. I Japan utplånades två hela städer genom användandet av ett nytt vapen, atombomben.
The Times Illustrated History of The world.
ed. By Geoffrey Parker.Time books. Hongkong. 1995.
Nya tidens världshistoria I–II. R.R. Palmer. Nordstedts. 1960.
A History in the world of the Twentieth Century. J.A.S. Grenville. 1994.