GetEducated

Kap 3: Tidsperioden 1815–1870

Wienkongressen

Efter Napoleonkrigen samlades kungar, furstar och diplomater från de segrande länderna i Wien 1815. Syftet med mötet eller kongressen var att förhindra att nya revolutioner som den franska spreds över Europa igen, och att ingen ny Napoleon skulle försöka på nytt att erövra Europa. Det bestämdes att bl.a. Frankrike genom nya gränsdragningar, fick så starka grannar att dessa kunde försvara sig mot eventuella anfall. Det kungliga enväldet av Guds nåde var tillbaka i många stater och ledande politiker blev den österrikiske diplomaten Metternich, som förde en kungavänlig och starkt gammalmodig politik, i mångt och mycket liknande den politik som rådde före 1789.

Men det gick inte att vrida klockan tillbaka. Den industriella revolutionens frammarsch förändrade människornas levnadsvillkor snabbt. Fler flyttade in till städerna och krav började ställas på medbestämmande, utbildning och olika sociala reformer. De liberala idéerna som var ledande inom borgarklassen och vars ursprung fanns i den franska revolutionen fick allt större spridning, och från och med andra halvan av 1800-talet uppkom en helt ny samhällsklass utanför det "gamla" samhällets fyra stånd (adel, präster, borgare och bönder); nämligen industriarbetarklassen. Deras politiska idé eller ideologi, socialismen, fick ett kraftigt genomslag "Det kommunistiska manifestet" av Karl Marx år 1848. Flera gånger under 1800-talet utbröt blodiga sammanstötningar mellan de olika samhällsklasserna – Frankrike kan nämnas som exempel med en rad revolutioner efter 1789.

Den första kom i juli 1830, och kallades därför Julirevolutionen.

1848 bröt Februarirevolutionen ut under vilken Parisarna byggde barrikader, demonstrerade och tog makten i en tillfällig socialistisk regering.

Den här händelsen avbröt utvecklingen mot en demokratisering av Frankrikes styrelseskick och många "backade" efter händelserna under Februarirevolutionen. Ropen höjdes istället mot en stark ledare, och 1851 segrade Ludvig Napoleon i presidentvalen. Liksom sin forne släkting gjorde en statskupp honom enväldig. Allt motstånd slogs ner med järnhand och 1852 gjorde han sig själv till kejsare med titeln Napoleon III. När sedan tyska trupper intog Paris i fransk-tyska kriget 1870–1871, störtades Napoleon III av nationalförsamlingen, och ett mycket blodigt socialistiskt inspirerat uppror i Paris mot den egna nationalförsamlingen, den s.k. Pariskommunen, slogs till slut ner av de franska regeringsstyrkorna 1871.

Nationalism och frihetsrörelser

Efter Napoleonkrigen, och speciellt i Tyskland, fick en uppfattning och idéströmning stor betydelse för Europas framtid; nämligen den att folk som talade samma språk, tillhörde samma religion och hade samma seder borde höra samman i en nation. Varje folk som delade detta borde höra samman i en stat; en nationalstat.

Denna nationalism kom att visa två sidor: Den ena sidan ville frigöra nationer som tvingats underkasta sig andra stater. Dessa frihetsrörelser fanns inom bl.a. Osmanska riket (Turkiet), Österrike, Ryssland och Latinamerika. Den andra sidan strävade efter att föra samman folk som var splittrade i småstater till en enda stat. Så var fallet på den italienska halvön och i de tysktalande staterna. Nationalisterna fick stöd av liberalerna som här såg en chans att bryta den bestående ordningen och införa nya demokratiska styrelseskick och sociala reformer. Mot dem stod Wienkongressens konservativa furstar som inte var roade av denna utveckling, och vid ett flertal kongresser samlades stormakterna och beslöt att ingripa militärt i olika länder för att behålla ordningen.

Latinamerika och Europa

Under 1820-talet gjorde sig Latinamerika fritt från Spanien och Portugal med stöd av Storbritannien och USA. Mest kända hjälte i det frihetskriget blev Simon Bolivar. Han föddes 1783 i Venezuela. Familjen var välbärgad, och efter en lång tids vistelse i USA och Europa återvände Bolivar till Venezuela 1807 som ledare för den nationella befrielserörelsen. Han deltog i upproret 1811 mot Spanien som ledde till Venezuelas självständighet, men motsättningar mellan Bolivar och hans närmaste medhjälpare bidrog till att Spanien återtog styret över Venezuela. 1819 frigjorde sig Nya Granada, och Bolívar valdes som president där 1819. Dessa tre stater, som idag täcker stora delar av Venezuela, Colombia, Panama och Ecuador, förklarades som la Repúblika Gran Colombia med Simón Bolívar som president.

För eftervärlden har han blivit den Sydamerikanske frihetskämpen framför alla och blev kallad "el Libertador". Peru befriades 1824 och året därpå utropades Bolívar till diktator över Peru och Republiken Bolivia skapades till Bolivárs ära. Simon Bolivar avled 1830.

Under samma årtionde bröt sig Grekland loss från Osmanska riket, där den engelske poeten Lord Byron gjorde en uppmärksammad insats på grekernas sida. Under återstoden av århundradet och början av 1900-talet rasade så gott som hela den europeiska delen av detta rike ihop, och stater som Rumänien, Bulgarien, Serbien och Albanien bildades. De franska revolutionerna 1830 och 1848 inspirerade frihetsrörelserna i många länder; polackerna gjorde misslyckade uppror mot ryssarna; norditalienarna, ungrarna och tjeckerna mot österrikarna. Belgien lyckades dock göra sig fritt från Nederländerna och 1860 blev Ungern jämställt med Österrike i den s.k. dubbelmonarkin Österrike-Ungern.

1861 bildades Italien genom enandet av ett antal småstater genom frihetshjältarna Garibaldi och Cavour. Tio år senare utropas det enade Tyska riket i Frankrike under ledning av Otto von Bismarck, och i Versailles spegelsal av alla ställen. Detta förnedrande av fransmännen blev startskottet till en fientlig inställning mellan de båda länderna som varade ända fram till krigsslutet 1945.

Revolutionsåret 1848 hade nationalisterna och liberalerna gjort ett misslyckat försök att ena Tyskland. Istället blev det nu Preussens konservative statsminister, Otto von Bismarck, som lyckades samla de tyska staterna. Bismarck satte makten i första rummet: "Vår tids stora frågor skall inte lösas med tal och majoritetsbeslut – det var misstaget från 1848–49 – utan med blod och järn. "Enandet skedde genom tre krig – mot Danmark, Österrike och Frankrike. De delar som "anslöts" var huvudsakligen tysktalande områden, vilket blev det avgörande officiella argument till ett enande. Hitler kom under tiden före andra världskrigets utbrott, den s.k. "appeacementpolitiken", att hävda samma rätt gentemot det ockuperade Rehnlandet, samt Österrike och Sudet-Tyskland.

Aggressiv nationalism

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet blev nationalismen alltmer "enögd" och inriktad på konkurrens med andra nationer, vilka kom att betraktas som underlägsna eller sämre. Den egna nationen, och framför allt den vita rasen, började anses som överlägsen. Ett argument som rättfärdigade att de europeiska länderna, plus Ryssland och så småningom även Japan och USA, nu kunde utvidga sina territorier och vinna politisk makt på andra världsdelars bekostnad. Även bland de "vita" kolonialmakterna började en konkurrens att märkas, och i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet skedde en del händelser där väpnade konflikter var mycket nära. Den politiska makten och prestigen var några av drivkrafterna till denna imperialism tillsammans med den viktigaste: ekonomisk vinning – råvaror till den växande industrin och nya marknader där de färdiga produkterna kunde säljas – som gav länderna den prestige och politiska inflytande makt nationerna eftersträvade. Viljan att sprida kristendomen och "civilisationens ljus" över "de stackars vildarna", samt ren och skär upptäckarglädje – följde i spåren av drivkrafterna som nämnts. Reseskildringar från spännande och exotiska platser var den mest lästa och populäraste litteraturen i sekelskiftets Europa.

Minnesakuten

• För att förhindra att franska revolutionens idéer spreds sig mer i Europa sammankallades Wienkongressen 1815. Målet var att "justera" Europas karta efter de många krigen, samt att försäkra kungahusen om en återgång till det gamla enväldet före revolutionen.
• Wienkongressens försök att vrida klockan tillbaka misslyckades, och borgarklassens idéer från den franska revolutionen spreds snart åter över Europa. Nya försök till revolutioner 1830 och 1848 slogs ned. Arbetarklassen, en ny samhällsklass av industriarbetare, uppträdde också som en stark politisk röst kring mitten på 1800-talet. Socialismen blev deras politiska idé.
• Efter Napoleonkrigen uppträdde två slags nationalistiska rörelser i Europa där den ena ville bli fri från ett större välde (ex. Ungern från Österrike/Habsburgsmonarkin), och den andra som ville ena ett splittrat folk i småstater till en nation (ex. Tyskland och Italien).
• Latinamerika gjorde sig fria på 1820-talet genom Simon Bolivár.
• Nationalismen blev mer "krigisk" och varje nation försökte att visa dess egen storhet jämfört med andra. Detta skapade flera små sammanstötningar och en tävlan om vilket land som kunde erövra mest kolonier i andra världsdelar. Detta skede kom att kallas Imperialismen.

Litteratur

http://stiglundberg.org/historiska_epoker/#Efterkrigstiden. Dan Klasson 1998

Nya tidens världshistoria I–II. R. R. Palmer. Nordstedts. 1960.

Imperiernas tidsålder. E. J. Hobsbawn. Tiden. 1989.

An illustrated History of England. John Burke. Guild publishing. London. 1989.