GetEducated

Kap 2: Franska revolutionen och Napoleontiden (1789–1815)

Inledning till Franska revolutionen

Franska revolutionen (1789–1799) inleddes med stormningen av Bastiljen den 14 juli 1789, och avslutades när Napoleon utropade sig till förste konsul i Frankrike 1799. Revolutionen blev borgerskapets (den samhällsklass som sysslade med handel och industri) slutseger över adeln och de rika jordägarna inte bara i Frankrike, utan även i hela Europa. Många av revolutionens idéer spreds vida utanför Frankrikes gränser mellan 1789 och 1815, och från och med nu blev borgerskapet den samhällsklass som kom att styra världen det kommande århundradet.

Bakgrund och orsaker

Upplysningen

Revolutionen "smittades" av den s.k. "upplysningen", en rörelse riktat mot det dåvarande samhället, som startat några årtionden tidigare. Dess ledande filosofer och författare Voltaire, Montesquieu och Rousseau framförde tankar om att folket borde vara med och styra landet i stället för en enväldig kung. Människan hade ett eget tänkande och förnuft, och det var självklart att den vanliga människan skulle bli mer jämlik och inte nedtryckt av en enväldig kung. Både kyrkans "förljugenhet" och adelns orättfärdiga lyxliv kritiserades. Därtill kom att adel och präster hade s.k. privilegier eller fördelar som inte de övriga hade i samhället. Slagordet för de missnöjda blev "Frihet, jämlikhet och broderskap", tre ord från Rousseau.

Många såg den brittiska "parlamentarismen" (statsskicket) där man hade en representation av folket vid sidan av kungamakten som ett föredöme. Kungamakten i Frankrike byggde på en medeltida samhällssyn där kungen ansågs ha fått sin makt av Gud, och därför var enväldig, "kungadömet av Guds nåde". Kungen var endast ansvarig inför Gud.

En sammanstötning mellan det ekonomiskt uppåtgående borgerskapet och det gamla adelssamhället blev oundvikligt.

Orättvist skattesystem

Tack vare "kungadömet av Guds nåde" fick den katolska kyrkan stort inflytande, och alla som tillhörde de högre stånden, präster och adel, slapp betala skatt (ett av många privilegier). Borgarna och bönderna.(det tredje ståndet) betalade däremot skatt. De upprepade krigen mot England, senast i de amerikanska kolonierna där fransmännen hjälpt de engelska kolonierna till uppror, hade höjt skatterna ytterligare. Staten skuldsattes hårt av dessa krig. Skattetrycket mot det tredje ståndet hade nått taket. Det fanns inte utrymme att ta ut mer skatt längre.

Hur skulle man göra?

Adeln och präster vägrade hårdnackat att betala skatt överhuvudtaget, och de övriga (tredje ståndet) krävde dessa skulle betala skatt. Mittemellan dessa två grupper stod en villrådig och obeslutsam kung, som var både ovillig och dålig att ta beslut.

Usel ekonomi och missväxt

Frankrike hade en usel ekonomi som gränsade till totalt sammanbrott. Franska staten kunde inte längre betala alla som den var skyldig pengar.

Samtidigt var det missväxt. 1788 års skörd blev en katastrof. De kungliga förråden av den dåliga skörden fylldes på samtidigt som priserna på mjöl och bröd steg enormt. Bara de rika hade råd att äta bröd.

För att reda ut Frankrikes hopplösa ekonomiska situation tvingades kungen i maj 1789 att sammankalla generalständerna (Frankrikes "riksdag") som inte varit samlade på 175 år. Tredje ståndet menade att det var prästerna och adelns ansvar att hjälpa till med statsskulden vilket uppfattades av dessa som fullständigt otänkbart. Dessutom var man missnöjd med hur det röstades när beslut skulle tas. När tredje ståndet en dag fann sig utestängda från generalständernas samlingssal, samlades de i ett bollhus (ett ställe där man spelade föregångaren till tennis) och utropade sig själva till Frankrikes enda lagliga regering, den s.k. nationalförsamlingen. Detta skedde den 9 juli.

Situationen förvärrades, bland annat med upplopp i Paris, och samlade kungen ihop de styrkor som fortfarande var på hans sida och ställde upp dem vid palatset och runt Paris. Den 11 juli avskedade Ludvig XVI sin finansminister Necker, som menade att adel och präster måste bidra med skatterna. Necker var därför populär hos tredje ståndet. Hans avskedande var droppen för de missnöjda borgarna i Paris. Ett rykte spreds att kungen planerade en massaker (massmord) på alla som var emot honom i Paris, och folk började ta till vapen.

Händelseförloppet

Bastiljen stormas

Den 14 juli stormades Bastiljen, en gammal medeltida borg som man trodde innehöll vapen. I städer som Strasbourg, Lyon och Rouen togs styret över av de revolutionära. På landsbygden spred sig under sommaren en omfattande och våldsam rörelse, "la Grande Peur": av rädsla för kringströvande rövarband samlade sig bönderna i följen, som angrep närmsta adelsgård där ägaren fördrevs.

Kungen i husarrest

Då folket och borgarna tagit kontroll över Paris gick kungen med på flera av nationalförsamlingens krav. Adel och präster skulle fråntas sina privilegier (fördelar som t.ex. skattebefrielse) och tvingas betala skatt. Men många ville att kungen skulle avsättas redan nu, eftersom han ansågs delvis ansvarig för hungersnöden. Folket visste också att det på slottet fanns förråd av mat. Det s.k. "kvinnotåget" drog iväg från Paris till Versailles den 5 oktober lyckades tvinga kungen att öppna sina förråd. Kungen sattes sedan i husarrest (övervakning) i Paris.

Avskaffandet av "det gamla samhället"

I nationalförsamlingen fortsatte arbetet på att avskaffa det "gamla samhället". De sista resterna av de fördelar (privilegier) som adel och präster haft avskaffades den 4: e augusti. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna antogs 26 augusti. Det är ett av historiens viktigaste dokument om människans rättigheter. (se bilaga till avsnittet).

Kungens flyktförsök

Kungafamiljen genomförde 1791 ett misslyckat flyktförsök ut ur landet. Kungen avsattes och fängslades. Vad skulle man göra med kungen till slut? Den frågan började diskuteras alltmer.

Frankrike i krig

Under tiden hade England, Belgien och Österrike förklarat den nya franska republiken krig, och tillsammans med den kungatrogna franska armén anfölls Frankrike. En allvarlig politisk kris uppstod. Nu tog Paris ledning och revolutionärna grupper som Jakobinklubben den politiska ledningen. Tuilerierna (kungliga slottet i Paris) stormades den 10 augusti och kungafamiljen fängslades. Den lagstiftande församlingen (tidigare nationalförsamlingen) fick böja sig för övermakten.

På order från de revolutionära grupperna förklarades kungen avsatt, och val till konventet, som var det nya namnet på Frankrikes riksdag, skulle genomföras. Innan konventet hann sammanträda nådde det revolutionära våldet i Paris sin höjdpunkt. Uppjagade av hotet från fienden både inifrån och utifrån landet tog sig beväpnade grupper ledda av sansculotter in i stadens fängelser och ställde till med blodbad på fångarna (de s.k. septembermorden). Mer än tusen fick sätta livet till enbart i Paris, och liknande händelser förekom i de större landsortssstäderna. Hotet utifrån avvärjdes tillfälligt genom att den preussiska armén besegrades vid Valmy 20 september, just som konventets ledamöter samlades i Paris för valet.

Jakobiner och girondister

År 1792 hölls så valet till konventet. Två partier, jakobinerna och girondisterna, stod mot varandra. De senare ville att revolutionen skulle fortgå utan våld och att kungen skulle få behålla sitt liv och titel. Jakobinerna, som vann valet, ansåg att kungen och alla adelsmän skulle avrättas. De var hotade av fiendehärar på fransk jord och grupper inom landet som stod kungen nära. I detta utsatta läge avrättas Ludvig XVI den 21 januari 1793.

Storbritannien, Nederländerna och Spanien anslöt sig till nu jakobinernas fiender. I mars utbröt oroligheter bland bönderna i västra Frankrike (Vendée-upproret) som var emot jakobinerna. Vendéeupproret skulle snart utveckla sig till ett blodigt inbördeskrig.

Konventet med jakobinerna i ledningen handlade fort. Den nya demokratiska författningen, antagen i juni 1793, sattes tills vidare ur spel, och makten lades i händerna på det s.k. välfärdsutskottet. Dessutom snabbutbildades en halv miljon soldater. Mot de inre fienderna stiftades en lag som utmätte dödsstraff för revolutionens motståndare, och en särskild revolutionsdomstol upprättades för att döma i sådana mål. Offret fördes till giljotinen för att halshuggas.

Skräckväldet

Ledaren för jakobinerna, Maximilien Robespierre, var först populär. Konventet stiftade en rad moderna lagar och lade grunden till en modern civillagstiftning. Makten försköts från konventet till utskotten, där välfärdsutskottet tog alla viktiga beslut. Press- och yttrandefriheten minskade alltmer, och bekämpandet av revolutionens fiender ökade. De hårda metoderna försvarades av Robespierre med den fara som hotade fosterlandet och de ädla mål man strävade emot. Terrorn och dygden var varandras förutsättningar, sade han.

I Vendée och på andra håll i landsorten satte man in militär mot de upproriska bönderna, och tiotusentals människor avrättades. Också inom den härskande gruppen i Paris skedde blodiga utrensningar. Robespierre lät på våren 1794 avrätta Hébert som ville gå ännu längre än Robespierre, och kort därefter Danton som stod för en försonligare politik. Skräckväldet skapade därmed allmän misstro också inom den trängre regeringskretsen. Ingen visste från den ena dagen till den andra vilka som stod på dödslistorna. Till sist gick grupper inom jakobinklubben och konventet till direkt motattack i den s.k. Thermidor-kuppen 27 juli 1794. Robespierre och ett tjugotal av hans anhängare avrättades. Revolutionen hade övergått i en reaktion mot revolutionen. Pendeln hade slagit tillbaka.

Republiken återinförs

Nu återinfördes republiken, och Frankrike fick en period av relativ stabilitet och lugn. Landets ekonomi var dock fortfarande usel. Präster och de få adelsmän som fanns kvar i landet var missnöjda med att tvingas betala skatt, och bönder och fattiga visade sitt missnöje då revolutionen inte gett dem vad den lovade. Endast borgarna har fått det bättre. Det rådde fortfarande stor brist på mat.

Napoleontiden

En skicklig revolutionsgeneral

År 1799 kom en framgångsrik militär vid namn Napoleon Bonaparte och tog makten genom en kupp, den s.k. Brumaire-kuppen. Många var trötta efter alla krig och olika regeringar som passerat förbi, och eftersom han var en stark ledargestalt och organisatör fick han stöd av stora grupper i Frankrike. Napoleon lovade rättvisa åt såväl borgare som bönder och fattiga och lät kröna sig till kejsare år 1804.

Napoleon föddes på Korsika år 1769 och sändes tidigt till militärhögskolan i Frankrike där han utbildades till artillerist (kanoner). Franska revolutionen öppnade stora möjligheter för den högt siktande unge Napoleon, och han steg snabbt i de militära graderna. 1795 var han Frankrikes yngste general, och året därpå utsågs han till ledare för de franska trupperna i Norditalien. 1796-97 besegrade han Österrike i ett snabbt fälttåg, och slöt själv fred med österrikarna vid Campo Formio. 1798-99 var Napoleon i Egypten och gjorde ett misslyckat försök att införliva landet med det franska kolonialväldet.

Brumaire-kuppen

Vid sin återkomst till Frankrike 1799 gjorde Napoleon statskupp, den s.k. Brumaire-kuppen, och lät utse sig själv till förste konsul som i verkligheten betydde militärdiktator. Efter ett lyckat fälttåg i Norditalien kunde Österrike återigen tvingas till fred, och även med Storbritannien slöts så småningom en kortvarig fred i Amiens 1802.

Kröning till kejsare

År 1804 lät Napoleon kröna sig till fransmännens kejsare. Napoleon införde religionsfrihet, en lagbok, "code civil" eller "code Napoleon", som blev gemensam för hela Frankrike. Här fastslogs allas likhet inför lagen. Vidare reformerade Napoleon skolväsendet. Det startades gymnasium, elycéer, för begåvade pojkar. Det första kejsardömet etablerades. Under tiden hade krig brutit ut. Napoleon var en duktig fältherre och ledde framgångsrikt sin värnpliktsarmé mot många stora segrar. När fransmännen intog andra länder spreds också många av revolutionens idéer. Napoleon fick dock svårigheter med Storbritannien och dess flotta. Han planerade en stor invasion av öriket, men efter engelsmännens seger vid Trafalgar 1805, uppgav Napoleon dessa planer. Napoleon vann istället upprepade segrar till lands. 1805 betvingade han ryssar och österrikare i slaget vid Austerlitz, 1806 besegrades preussarna vid Jena-Auerstädt och 1807 kunde slutligen fred slutas med Ryssland efter slaget vid Friedland. 1809 lät Napoleon upplösa sitt barnlösa äktenskap med Josephine de Beauharnais och gifte sig 1810 med den österrikiska prinsessan Marie Louise av Österrike. 1811 föddes Napoleons son, Napoleon II av Frankrike, "kungen av Rom".

Nederlag mot Ryssland

På våren 1812 startade det ryska fälttåget. Napoleon hade en armé på 550 000 man. Han trodde att "den oövervinnerliga" armén skulle krossa ryssarna snabbt och vara tillbaka före hösten. Här misstog sig Napoleon. Ryssarna använde sig av "den brända jordens taktik" som betyder att man bränner man allt av värde för fienden. Napoleons stora armé lockades allt längre in i Ryssland utan något avgörande slag. Ryssarna undvek skickligt att möta Napoleon på öppen mark Först den 7 september möttes den ryska och franka armén ca 100 km väster om Moskva vid Borodino. Fransmännen vann trots stora förluster på båda sidor. Napoleon tågade in i Moskva men möttes av en tom och ödelagd stad som stacks i brand av ryssarna efter några dagar. Den ryska tsaren Alexander hade dragit sig och sitt folk ännu längre västerut mot St. Petersburg. Napoleon beslöt att vända hemåt. Den 19 oktober 1812 började arméerna röra sig västeröver, men då hade den fruktade ryska vintern slagit till. Massor av franska soldater frös ihjäl. Av den ursprungliga armén på 550 000 återvände bara 50 000.

Napoleon abdikerar

Allt fler länder reste sig mot Napoleon, däribland Sverige, och Napoleon abdikerade (avsade sig ledarskapet) den 11 april 1814 och gick i kortvarig landsflykt till ön Elba i Medelhavet. Han kom tillbaka och ledde under år 1815 Frankrike under de s.k. Hundra dagarna (tiden mellan hans återkomst från Elba och nederlaget vid Waterloo). Efter slaget vid Waterloo utanför Bryssel 1815 togs Napoleon tillfånga av engelsmännen och landsförvisades till ön St. Helena i Atlanten där han avled 1821.

Minnesakuten

• den kanske viktigaste orsakerna till franska revolutionens utbrott var orättvisorna i skattesys temet mellan tredje ståndet och de två övriga; adel och präster.
• i kombination med franska statens dåliga ekonomi, upplysningsidéer, missväxt och ett utsvävande lyxliv av hovet bröt revolutionen ut 1789.
• tredje ståndet utropade sig själva till regering (nationalförsamlingen) och det gamla samhället med en "kung av Guds nåde" rasade snabbt ihop under hösten 1789.
• revolutionen gick mot en alltmer blodig inriktning, och när Frankrike anfalls av fiender, avrättas kungen. Jakobinerna blev det ledande partiet.
• ett "skräckvälde" och diktatur under det s.k. "välfärdsutskottet" styrde till slut landet, och alla som var emot revolutionen dödades i giljotinen.
• "skräckväldet" tog slut när Robespierre mördades av sina egna, och en återgång till den gamla republiken började.
• efter all politisk ovisshet med olika regeringar blev fransmännen trötta på den ostadiga situationen i landet, och en stark ledare trädde fram; den framgångsrike generalen Napoleon Bonaparte grep makten 1799.
• Napoleon utropade sig själv till kejsare 1804 och Frankrike fick en ny lag, "Code Napoleon", där allas likhet inför lagen garanterades.
• samtidigt erövrade Napoleons framgångsrika arméer stora delar av Europa mellan 1805 och 1810 utom England, som blev huvudfienden.
• Ryssland stod ensamt kvar som fiende till Napoleon på Europas fastland, och Napoleon tågade mot Moskva men förlorade tack vare vinter och kyla 1812
• 1815 besegrades Napoleon för gott vid Waterloo och landsförvisades till ön S´t Helena där han avled 1821.

Litteratur

Nya tidens världshistoria I. R. R. Palmer. Nordstedts. 1960

The Times Illustrated History of The world. Ed. By Geoffrey Parker. Time books. Hongkong. 1995.