GetEducated

Det idéhistoriska klimatet under 1800talet – olika "ismers" uppkomst

De "ismer" som kommit att få stor betydelse för vår tid uppstod framför allt under 1800-talet. När man läser svårare texter i historia eller samhällskunskap bör man känna till en hel del ord som sluter på "ism". Här förklaras kort de idéhistoriska ismer (se nedan). Materialet lämpar sig bäst för undervisningen i historia och samhällskunskap på högstadiet (klass 9) och gymnasieskolan.

• Liberalism
• Radikalism
• Republikanism
• Socialism
• Saintsimonism
• Falangism
• Utopisk socialism
• Kommunism
• Marxism
• Konservatism
• Nationalism
• Nazism
• Skandinavism
• Chartism
• Imperialism
• Humanitarianism
• Realism
• Naturalism
• Impressionism

En politisk och ekonomisk åskådning som växte fram i slutet av 1700-talet och början av 1800- talet var liberalismen. I England bildades det stora liberala partiet på 1850-talet, men de som först kallade sig liberaler var de spanjorer som protesterade mot Napoleons ockupation av Spanien. Ordet liberalism kom sedan till Frankrike, där det betecknade oppositionen mot kungamakten.

I ekonomiska frågor följde liberalerna till en början den s.k. Manchesterskolan, som innebar att statens inflytande över det ekonomiska livet skulle inskränkas till det minsta möjliga. Man var motståndare till det kungliga enväldet och hävdade att människans förnuft skulle styra henne. Man ville ha reformer, men ändå var man länge misstänksam mot allmän och lika rösträtt.

Liberalerna var motståndare till adelns och kyrkans privilegier och ville sänka eller avskaffa alla tullar, så att frihandel kunde införas. Vidare ansåg liberalerna att alla skulle ha frihet att bilda politiska partier och fritt välja religion. Makten skulle ligga hos riksdagen och det gamla skråväsendet skulle avskaffas. Mötesfrihet skulle råda och människor skulle fritt få uttrycka sig i tal och skrift.

Den främste företrädaren för den tidiga ekonomiska liberalismen var Adam Smith, som kallats för "nationalekonomins fader". Enligt honom fanns en "osynlig hand" som styrde priser och löner, så att välståndet ökade.

Mot slutet av 1800-talet framträdde en ny form av liberalism inspirerad av John Stuart Mill där sociala reformer fick en framskjuten plats och kravet på allmän rösträtt fördes fram. Under 1900-talet överger liberalerna sin tro på ett fullständigt fritt näringsliv och hävdar att staten måste skydda människorna mot alltför mäktiga affärsintressen.

De liberala kraven som utformades under 1800-talet kan sammanfattas i: religionsfrihet, yttrande- och tryckfrihet, fri handel, näringsfrihet, makten skulle ligga hos riksdagen och det skulle råda förenings- och mötesfrihet.

I England uppstod på 1820-talet begreppet radikalism. Radikalerna vid denna tid bestod inte bara av de få arbetarledare som då fanns utan också av en del nya industrikapitalister, som inte var representerade i det engelska parlamentet. Man ville ändra på fattigvården, fängelserna, domstolarna och krävde en reform av parlamentet. Många ville avskaffa kungadömet och avskydde den engelska statskyrkan, högadeln och godsägarna. Radikalerna krävde framför allt allmän rösträtt för alla vuxna engelsmän.

Ute i Europa representerades radikalismen av republikanismen d v s man ville inte ha kungadöme utan republik. Republikanerna krävde politisk likställighet och allmän rösträtt. Dessa radikaler bestod ofta av studenter, författare och arbetarledare, som protesterade mot alla sociala orättvisor. Många av dem blev socialister och ifrågasatte värdet av privat företagsamhet.

Ordet socialism kommer av det latinska socius, som betyder kamrat. De tidiga socialisterna var av flera slag, men hade vissa idéer gemensamt. Alla ansåg att det rådande ekonomiska systemet var mycket orättvist. För att uppnå social och ekonomisk jämlikhet ville socialisterna begränsa eller avskaffa den enskilda äganderätten till produktionsmedlen och ha en gemensam kontroll av hela det ekonomiska livet. Karl Marx blev socialismens främste företrädare.

En av dem som tidigt arbetade för dessa idéer var en fransk adelsman som hette Saint-Simon. Hans anhängare kallades dock inte för socialister utan saintsimonister. Dessa hävdade att industrins maskiner och kapital bör ägas av allmänheten och inte av privatpersoner.

En annan fransman, den socialistiske författaren Charles Fourier blev upphovet till falangismen. Han dömde ut alla rådande samhällsinstitutioner eftersom han menade att de byggde på osunda konkurrensförhållanden. Han ville organisera samhället i små enheter, ett slags kooperativa sammanslutningar, kallade "falanger". Arbetslokaler och bostäder skulle inrymmas i en gemensam byggnad där samhällets olika intressen skulle kunna harmonisera med varandra. Några s k "falangstärer" upprättades i Förenta Staterna, med blev ganska kortlivade.

Liknande idéer hade fabriksägaren Robert Owen i England. Han ville skapa små kommuner med ett par tusen invånare, där allt skulle ägas gemensamt och barnen uppfostras gemensamt utanför hemmen. Owen försökte bilda sådana kommuner i Amerika, men de existerade bara några år. Karl Marx kallade sådana här riktningar för utopisk socialism, då han menade att människorna bakom idéerna var blåögda optimister.

Ordet kommunism kommer av det latinska communis, som betyder gemensam. På 1840-talet tog sig en liten grupp tyska revolutionärer namnet kommunister. Bland dessa fanns Karl Marx och Friedrich Engels. 1848 gav dessa två ut en skrift med titeln "Det kommunistiska manifestet", som inleds med orden: "Ett spöke går omkring i Europa - kommunismens spöke". Ordet kommunism kom därefter ur allmänt bruk och började användas först efter den ryska revolutionen 1917 då bolsjevikerna antog det.

Marx kan kallas kommunismens fader. De idéer om samhället som han utvecklade skulle komma att få stor betydelse. Marx menade att det alltid förekommit en kamp mellan olika samhällsklasser. 1 äldre tider var det fria män som förtryckte slavarna, sedan godsägare som förtryckte de livegna och i takt med att industrialiseringen ökar kommer kapitalisterna d v s ägarna till jord, gruvor, fabriker m. m att förtrycka och suga ut proletärema, d v s arbetarna och de egendomslösa. Klyftan mellan kapitalister och proletärer kommer att öka och till slut blir en revolution oundviklig.

När revolutionen väl genomförts och borgarklassen störtats ska proletariatets diktatur införas och all privat egendom dras in till staten d v s folket. Så småningom ska det klasslösa kommunistiska samhället växa fram och då ska staten försvinna. Eftersom det inte ska finnas några klasser och ingen klasskamp behövs ingen stat för att utöva den politiska makten. Staten hade, enligt Marx, alltid varit ett verktyg som de härskande klasserna använt sig av för att förtrycka folket. Marx samhällsuppfattning kom att kallas marxism.

Konservatismen, av latinets conservare, som betyder bevara, hade en annan syn än liberaler och socialister. De konservativa ogillade den franska revolutionen och den våldsamma samhällsomvälvning det innebar. Istället för revolution ville man ha evolution, vilket betyder utveckling. Den mest kände av de konservativa tänkarna var engelsmannen Edmund Burke. Han menade, att förändringar skulle ske gradvis och inte genom snabba förändringar. Man borde bevara det bästa av det gamla och reformer skulle ske långsamt. De konservativa stödde kungadömet och kyrkan.

Under Napoleonkrigen började en nationalkänsla växa fram hos flera av Europas folk. Denna nationalism, där människor med samma seder och bruk, samma språk, religion och historia känner samhörighet, blev särskilt påtaglig i länder som var politiskt söndrade, som Tyskland och Italien. Dessa nationaliströrelser ledde så småningom till uppkomsten av nya stater.

Framför allt i Tyskland, bland splittrade och besvikna tyskar, blev det nationella nästan en tvångstanke. Redan i början av 1800-talet reste bröderna Grimm omkring för att studera dialekter och samla in folksagor i hopp om att på så sätt hitta något rent, ofördärvat tyskt. Den tyska nationalismen skulle sedan under 1900-talet ta sig de mest groteska former i nazismen.

Även de nordiska folken påverkades av nationalitetsidéerna. Detta började märkas på 1830- talet Människorna i Norden blev mer medvetna om som band dem samman. Istället för att kämpa mot varandra, som man ofta gjort, borde man stödja och hjälpa varandra. Denna rörelse, där vissa drömde om ett gemensamt nordiskt storrike, kallas skandinavismen. Danskarna hoppades på så sätt få hjälp vid ett eventuellt angrepp från tyskarna i söder och Sverige vid en konflikt med Ryssland.

När Preussen och Österrike 1864 angrep Danmark skickade emellertid Sverige inte några trupper för att stödja Danmark. Endast några frivilliga från Sverige och Norge kom till danskarnas hjälp. Detta betydde slutet på den politiska skandinavismen. Däremot levde den kulturella gemenskapen kvar.

Efter 1830 spred sig socialismen i Frankrike. I England uppträdde den s k chartismen, där vaga socialistiska idéer från Frankrike smälte samman med bl. a krav på allmän rösträtt för män. Chartismen, som har sitt namn efter det program, the People's Charter, som utformades av en grupp arbetare, utvecklades till en massrörelse och var klart antikapitalistisk.

Under senare delen av 1800-talet och fram till första världskriget kännetecknas historien av att den vite mannen genom sin överlägsna teknik, som var ett resultat av den industriella revolutionen, utnyttjar sin makt för att lägga under sig och härska över andra folk. Denna strävan att behärska andra folk kallas imperialism av latinets imperiun, som betyder välde.

De imperialistiska staterna, främst Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Italien, ville ha nya kolonier för att skaffa sig råvaror, som man bearbetade i sina egna länder för att sedan sälja som färdiga produkter till bl a just kolonierna. Vidare kunde man upprätta militära baser i sina kolonier och därigenom visa sin militära styrka. Många vita ansåg dessutom att den vite mannen hade en uppgift att fylla, nämligen att införa västerlandets civilisation och kristna idéer.

En annan "ism" som mer och mer gjorde sig gällande under 1800-talet och som delades av människor från alla håll var humanitarianismen. Denna bestod i att man fick en ökad känsla för alla de grymheter människor utsattes för. Man började få upp ögonen för barnarbete, de kvinnliga gruvarbetarnas situation, negerslaveriet och livegenskapen. Successivt började också förhållandena i fängelser, på sjukhus och barnhem förbättras, inte minst genom att flera författare i sina verk tog upp missförhållandena.

Denna känsla för missförhållandena i samhället återspeglas i realismen, som under 1800- talets senare del ersätter romantiken inom såväl konst som litteratur. Man ville skildra verkligheten, inte fly undan den som romantiken gjort. I England pekade Charles Dickens på brister i samhället och i Frankrike väckte Gustave Courbets målning "Stenhuggarna", en storm av protester. "Jag kan inte måla en ängel, för jag har aldrig sett någon", sa Courbet.

Under 1880-talet drevs realismen till vad som brukar kallas naturalismen. Här förde man realismen till sin spets. En författare fick inte dra sig för att skildra någonting, hur fult det än var. Exempel på naturalistiska författare är Emile Zola i Frankrike och vår egen August Strindberg. Den norske konstnären Christian Kroghs målning "Albertine i polisläkarens väntrum" skildrade så påtagligt den hopplösa interiören med prostituerade kvinnor, att den inte fick ställas ut offentligt.

Inom konsten uppstod under 1800-talets senare del en mängd olika "ismer" där impressionismen under en period dominerade. Ordet härstammar från det franska impression som betyder intryck. De impressionistiska målarna som t ex fransmännen Monet, vilken skapade uttrycket, Renoir och Pissarro som vi här ser ett verk av, ville återge ögonblicksbilder där det viktigaste var ljusets inverkan, färger och dagrar, i en slags skissartad teknik.

För att sammanfatta den utveckling under 1800-talet som vi försökt skildra här, kan vi konstatera att de "ismer" som efter 1815 drev Europa framåt mot en då okänd framtid i första hand var liberalismen, socialismen, radikalismen och nationalismen.